Vår svarta mjölkko Mame födde dött. Förlorade sin kalv för andra året i följd. Första gången hade Mrs. Murphy dragit ut den för hand. Den här gången hade prärievargarna tagit den. Mame var otröstlig i sin sorg och vi med henne. Det gjorde ont att se henne ensam bland alla de andra med sina nyfödda, ihärdigt diande kalvar. På morgnarna vid utfodringen såg jag att hon höll sig lite utanför övriga flocken, tycktes även ha tappat aptiten.
Efter ett par dagar åkte Mr. Murphy till Bishop för att handla och frågade om det var något jag behövde. Som vanligt blev det cigaretter, ammunition och lite godis. Och senaste numren av tidningarna ”True West” och ”Western Horseman”. Jag blev förvånad när jag såg honom koppla på det gamla hästsläpet till sin Dodge och dra i väg.
Min hela arbetsdag gick åt att olja in sadlarna, flytta pipelines och laga taggtrådsstängsel.
Mr. Murphy kom tillbaka först i skymningen och körde direkt bort till corralen. Han öppnade hästsläpet, klev in och kom ut med en kalv i famnen. Den var helt vit, och av den franska rasen Charolais fick jag veta. Jag blev alldeles stum. En vit kalv, ensam bland alla av black angusras! Hur kom han på den idén?
I början gick det inte så bra. Nej, Mame ville inte veta av den och varje gång den försökte få mjölk så knuffade hon bryskt bort den. Dom andra i corralen var också grymma, stångade och sparkade den så illa att vi blev tvungna att ingripa och ge den nappflaskan.
Men redan följande dag gjorde den tilltänkta modern en kovändning, för då började hon försvara kalven när dom andra gav sig på den. Efterhand tillät hon den även att dia och till sist var den helt accepterad av hela hjorden. Ja det var knappt vi själva kunde närma oss den utan att känna oss lite hotade.
Det talades i hela Fish Lake Valley om den vita kalven. Mr. Murphy blinkade lite finurligt och sa:
- See what I mean, Hans. Much better than we human beings, eh!
Själv hade jag nog aldrig kommit på idén, det där med en annan färg. Men så var jag ju också en oerfaren storstadsbo. Van vid jäktade människor i snabba skor. Och inte med kloka landsbor och lugna kor.