Vissa läsupplevelser kan få oanade följder. I mitt fall blev läsningen av den franske författaren Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”, den mest omtumlande. Inte bara på grund av dess omfång, sju delar med totalt runt 3200 sidor, utan av många fler orsaker.
Vägen dit var inte lätt. Den började med lovorden från min äldre syster som utbildat sig till bibiotekerie. Hon hade de sju gröna böckerna (8 med en registerdel) i sin bokhylla och vidhöll att det var det allra bästa hon hade läst. Jag skulle befinna mig i 30-årsålden då jag gjorde mitt första tappra försök efter att ha köpt en pocketversion av del 1, med titeln ”Combray”. Jag lyckades inte ens komma fram till den så omtalade madeleinekakan på sid. 50. Gick vilse i de långa meningarna och den ålderdomliga franska ”fin de siècle-miljön”.
Det skulle bli ännu ett misslyckat försök innan jag nådde fram till mitt ”tredje-gången-gillt”. Det skedde med hjälp av en äldre herre, konstnär och författare som jag lärt känna genom att läsa hans självbiografi. Eftersom den bland annat handlade om hans egen traumatiska uppväxt på Lidingö, anade jag att vissa av personerna i den var mina gamla tonårskompisar, med fingerade namn.
Jag skrev ett brev till honom och hans svar bekräftade att jag hade rätt. I sin bok hade han också nämnt Marcel Proust som något av sin egen ”livräddare”. Så stark och betydelsefull hade hans läsupplevelse varit. Efter vår inledande intensiva brevväxling började jag själv läsa verket och blev nu helt fast i det. Fann att jag delvis kunde ”läsa in mig själv” i det”, vilket jag långt senare fick veta varit Prousts egen önskan att man skulle kunna.
En dag när min 12-årige son kom hem från skolan utbrast han förskräckt:
- Men pappa, du blöder ur ena ögat! Själv lika förskräckt tittade jag mig i spegeln och fick se att det stämde! Min son fortsatte uppmanande:
- Nu lägger du genast ifrån dej den där mustaschprydde fransosen och går till vårdcentralen! Jag lydde hans råd och fick bekedet att det bara var en ofarlig blodkärlsbristning. Men det såg så hemst ut att jag köpte en svart piratlapp på apoteket och satte på. Sonens kompisar tyckte jag såg häftig ut men på promenaderna morrade mötande ägares hundar på mig. Denna dramatiska händelse hindrade däremot inte min intensiva förstagångsläsning. Jag hade börjat anteckna och spara vissa citat och meningar jag fann extra intressanta eller roliga. Det resulterade i att jag som fotograf fann hur ”bildmässiga” dessa ofta var. Så nu började mitt sökande efter lämpliga bilder till dem.
Inledningsraden i ”På spaning...” lyder: Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka:”Nu somnar jag”. Som lämplig bild till denna text tändes plötsligt följande ljus: En dag hemma hade jag fått syn på ett kraftigt deformerat stearinljus som stått i starkt solsken på fönsterbrädet. Jag tyckte det såg ut som ett surrealistiskt konstverk av Salvador Dalí och skulle kunna bli en utmärkt inledningsbild till böckerna. Jag tände ljuset, fotograferade av det med min analoga Nikonkamera och framkallade bilden i mitt mörkrum.
Det skulle komma att bli inledningen på min egen ”bildspaning” som sedan pågick i flera år och resulterade i ett par hundra ”Proust-blad”. Jag kontaktade sedan Bonniers bokförlag där jag fick visa upp dem för förlagets egen ”Proustman”. Han berömde dem, bedömde dem som ytterst egensinniga, personliga och fantasifulla, ...men totalt omöjliga för en publicering, eftersom den exklusiva lilla läsekrets av detta bokverk var nästintill obefintlig. Detta var år 2004.
Idag, arton år senare, och hundra år efter Prousts dödsdag 24 november 1922, uppmärksammas han och hyllas i tidningar, radio och TV. Efter detta kanske även läsekretsen av hans verk har ökat med någon del av en promille. För mig innebär detta i så fall att ge mig ut på ”Förlagsspaning på nytt”.