Om knölsvanen som försvann …

… och räven som raskar över isen på Stockbysjön

En gnistrande kall vintermorgon för 40 år sedan gick jag ned till min halva Stockbysjö för att ta morgondoppet.
Det hade frusit på ordentligt under natten och isen hade börjat breda ut sig, så knölsvanparet, som startat sent det året, hade fortfarande fyra ungar som nästan var flygfärdiga, men behärskade tekniken ej så mycket som de behövde, eller var svagare på grund av mindre växtlighet att äta av.

För att hjälpa dem på traven åkte jag till Högbergabageriet som fanns då och varje dag hade wienerbröd och gammalt bröd som skulle kastas och gärna skänkte detta till djurhjälp, fick jag det i en säck.
Svanarna åt det tacksamt och flygfjädrarna växte snabbt. De startade varje dag med att springa i gång och i motvind. Ibland störtade med ett ljudligt brak i vassen på andra sidan sjön.

Tyvärr fanns inga mobiler att föreviga de dråpliga flygövningarna. De var som gamla engelska B 29-bombplan under 2:a världskriget som dundrade iväg. 

De simmade runt i en allt trängre cirkel av vatten med en räv springande runt gläfsande och huggande efter dem trots föräldrarnas fräsande och flaxande för att skydda ungarna.

Sista morgonen innan isen erövrade hela Stockbysjön kom svanflottiljen upp på isen gemensamt startade mot vinden, vingarna vitt utspärrade med två meters vingbredd. Hela flottiljen lättade elegant i samlad formation cirklade två varv runt Stockbysjön vippade med vingarna till farväl flera gånger som flygare gör och vände sedan söder över när de kommit upp på rätt flyghöjd.

I sanning en mäktig upplevelse för brödmataren som fick namnet Svankungen, kanske beroende på efternamnet?
När isen följande vår gick upp återvände föräldraparet och damp ner mellan isflaken och började traska bort mot mitt hus. De kände igen den svarta vinterrocken som mötte dem på bryggan.

Genomförde hälsningsceremonin med att röra huvudet upp och ned med sitt karakteristiska mysläte. Ett språk som Svankungen förstod. Som ett omen visade sig också räven  med ungar i backen.

Historiens vingslag, liksom svanens, fortsatte emellertid tyvärr med flera händelser under åren framöver både positiva och negativa inte minst beroende av sångsvanens inträde på arenan, samt utveckling av Stockbysjöns eutrofiering under årens lopp, men det kanske jag kan beskriva en annan gång, nu när Naturvårdsområdet skall utvidgas är aktuellt, samt kommunen skall diskutera och lära medborgarna ta vara på sig när kriget och krisen kanske kommer med vattenbrist, elbrist, behov av trä-vedupplag med mera.