Det är inte konstigt att man som äldre sover lite sämre. Jag sover i etapper. Orsaken är onödigt att ta upp här. ”Naturen tar ut sin rätt,” resonerar jag och tar nästan aldrig en sömntablett. Istället händer det att jag nickar till framför tv:n på dan. En nickedocka har jag blivit. Men vetenskapsradion på SR nu på morgonen gjorde mig klarvaken på ett ögonblick. Det handlade om pfas i dricksvattnet, som försvårar/fördärvar tillvaron för många boende i Kallinge i Blekinge. Rent dricksvatten är ju a och o för människor. Pfas i dricksvattnet visade sig komma från militärens utsläpp vid brandövningar.
Sällan minns jag på morgonen vad jag drömt eller om jag har drömt. Men gränslandet mellan vaket tillstånd och drömtillvaron finner jag fascinerande. Inte utan att jag avundas människor som drömmer ’strukturerat’ i en ordnad följd natt efter natt.
En tidig morgon i veckan när jag ännu var kvar i drömtillvaron började jag planera för dagen. Jag skulle gå ut med barnbarnet och behövde barnvagnen. Och hur ska jag få tag på barnvagnen nu när jag inte har nyckel till huset, tänkte jag. Så kom jag på att jag kunde ringa till barnbarnet och be honom ställa ut sittvagnen. Då vaknade jag. Jag hörde hur absurt det lät att ringa barnbarnet, en yngling i sina bästa år som kanske går i körkortstankar och har andra konkreta planer. Det var ju inte igår som han i treårsåldern och jag begav oss ut på promenader och tittade på hägrar och andra fåglar vid utfodringsstället i Råstasjön. Skulle jag berätta för honom nu om drömmen är det inte säkert att han skulle se det komiska. Ungdomar har humor när det passar, dock inte alltid. Han kanske skulle skaka lite på huvudet och titta lite medlidsamt på mig i smyg och tänka ’…stackars farmor. Hon har det nog inte lätt”. - Ingen fara, allting går ska ni ungdomar veta, bara man har lite humor.
Men bara humor räcker förstås inte. Vilken mardröm för alla de som var med i skredet i Stenungsund, och för alla berörda, vilket här måste röra sig om var och varannan svensk. Slukhål i marken! Att köra bil i mörker och så försvinner vägen. En mardröm, men verklighet idag.
Jag minns från åren då jag arbetade på Statens Geotekniska Institut på Banérgatan innan de utlokaliserades till Linköping, alla utlåtanden som jag fick skriva ut åt överingenjören om skreden i Göta älvdalen, eller sättningar i Gamla Stan och kv Hästen, runt NK. Geoteknikerna hade lösningar på de flesta problem som uppstod, det kunde vara pålning ibland eller kalkinjicering. Det fanns lösningar men till ett pris - ingenting är ju gratis. Min ödmjuka förhoppning är att det finns universallösningar på de helvetiska miljöproblem som drabbar människor oavsett var de bor. Koldioxidutsläpp är ett stort problem jämte Överbefolkning och så Kriget. Nära till hands att tänka på citat från August Strindberg Ett Drömspel ; ”Det är synd om människorna”. Men det räcker inte.
Vad hade August Strindberg skrivit om han levt idag och sett hur världen ser ut. Strindberg i all ära men det är upptill oss nu levande att försöka med makt och medel att eliminera/reducera problemen där de uppstår, var och en efter sin förmåga. Drömma kan man alltid och ändå vara realist.