Januari 1961
Mina sju månader på Snow Goose Ranch hade förvandlat mig till en ”Young experienced Swedish Ranch Hand”. Så stod det i tidningen ”Western Livestock Journal” denna gång. Och i Oles fina rekommendationsbrev. Jag fick många svarsbrev från olika stater. Kansas, Wyoming, Idaho, Kalifornien, Montana, Oregon, Washington. Det brev som skiljde sig mest från de övriga var från en liten ranch i Lodi, Calif. Brevet avslutades med dessa rörande ord:
Finally, I might have mentioned I am a woman. I am well aware of the fact that some men don´t want to work for women. My father´s parents came from Denmark.
Men tyvärr uppfyllde inte arbetsuppgifterna som sådana mina önskemål, för jag ville absolut inte mer befatta mig med konstbevattning. Den som lockande mest av svaren var en stor boskapsranch uppe i Wyoming, nära Rocky Mountains. Jag skrev ett svar och blev lovad anställning. Dessvärre hade jag redan innan tackat ja till en Ranch i Osborne, Kansas, så jag kände att jag hamnat i ett dilemma. Men det löstes med att jag snart fick ännu ett brev från Wyoming, där ägaren sa att de inte skulle behöva någon ny cowboy innan vårkalvningen. Men om jag var intresserad då kunde jag återkomma.
Kansas lät spännande tyckte jag, med sina kända gamla boskapsstäder som Abilene, Dodge City och Wichita som jag både läst om och sett i filmer. Inte minst en som hette ”Sheriffen i Dodge City” med Burt Lancaster som Wyatt Earp och Kirk Douglas som Doc Holiday. Robert Lockhart Hereford Farms, som min nya arbetsplats hette var känd för sina avelstjurar av rasen Hereford. De skulle skötas med stor omsorg för att slutligen säljas dyrt på boskapsauktioner och utfodrades huvudskligen med majs, korn och ett näringsrikt ensilagefoder som hette Atlas Sorghum.
Familjen Lockhart bestod av ranchägaren Robert (Bob), hustrun Ila Mae och sonen Gerald. Jag både bodde och åt med familjen. Måltiderna inleddes alltid med knäppta händer till Bobs bordsbön. Det fanns varken badrum eller TV så jag fick bada i en stor träbalja på köksgolvet och nöja mig med radion på kvällarna. Drömma om den vackra señoritan Fellena i Marty Robbins hitlåt ”El Paso”. Beträffande arbetet med boskapen är mitt allra starkaste minne följande:
Det är bara en kortare sträcka som vanligtvis tar ett par minuter att avverka. Men denna dag känns den som oändlig, på det obehagliga sätt som skräcken ibland kan förvanska både tid och rum. Från mitt allra första steg hör jag ett kraftfullt frustande och flåsande bakom mig men vågar inte vända mig om, för det har jag blivit uppmanad att inte göra.
- Just walk straight on, with steady steps, and nothing will happen. But if you don’t - only our almighty Lord can tell. Precis så hade Bob sagt.
Själv stod han nu borta vid grinden, beredd att öppna den i rätt ögonblick. Bakom mig i hasorna, kopplad med ett rep i nosringen befann sig avelstjuren Silver King, med närmare ett tons kroppsvikt och sina vassa horn riktade mot mig. Dessutom i ett upprört tillstånd inför det som väntade. När vi kommit halvvägs och vittring av den tillkommande hade nått hans näsborrar uppstod ännu ett läte, ett brunstigt brölande som nästan fick mig att, ...(nej, inga detaljer). Jag kände kallsvetten på ryggen under skjortan och fick kämpa mot paniken, att inte bara släppa repet och rusa iväg i blindo, eller i värsta fall snubbla i den hala, klafsande leran.
Jag såg Bob där borta som i ultrarapid sakta öppna grinden och innanför skymtade kon som skulle betäckas. Hennes svar där inifrån hade hetsat tjuren till bristningsgränsen och när repets blixtsnabba ryck brände till i handflatan förstod jag att det var farligt nära att hända en olycka, så mina fingrar klamrade sig krampaktigt runt kopplet. När det endast återstod några meter till corralen såg jag som i ett töcken att grinden nu var vidöppen och hörde Bob vråla:
- Turn him loose!!! Jag släppte repet och kastade mig åt sidan i samma ögonblick som tjuren dundrade in som en stridsvagn. Det hela var klart på ett fåtal sekunder och jag förundrades över hans påtagliga vighet.
