Under byggpausen vid Lilla Lidingöbron passar vi på att titta på hur Nya Lidingöbron (den nuvarande vägbron) kom till. Den byggdes 1968–1971 och ersatte Gamla Lidingöbron (stålbron) från 1925 när det gällde biltrafiken. Enligt de ursprungliga planerna från början av 1960-talet skulle den bestå av två motorvägsbroar. Av de båda motorvägsbroarna utfördes enbart denna, den södra, och Gamla Lidingöbron fick vara kvar. Lidingöbron invigdes den 7 oktober 1971.
På 1950-talet hade Gamla Lidingöbron blivit helt otillräcklig. Den brant växande folkmängden på Lidingö och därmed ökande trafikintensiteten krävde snabba åtgärder. Lidingö stadsfullmäktige beslöt den 28 november 1961 och Stockholms stadsfullmäktige den 22 januari 1962 att i princip uttala sig för byggandet av en ny Lidingöbro samt att anvisa medel för fortsatt projektering av en ny broförbindelse. Tanken var även att bygga två nya broar, att projektet skulle utföras i två etapper och att gamla Lidingöbron skulle rivas efter etapp två.
Projektet leddes av en särskild Lidingöbrokommitté, där representanter för de båda kommunerna samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingick. Broförbindelsen var tänkt som en del i en större trafikplan där Rådmansleden skulle föra innerstadstrafiken på en bred motortrafikled till Lidingö och därifrån vidare via Sticklinge och Trolldalen över Lidingön och slutligen norrut via ön Storholmen över Askrikefjärden till Bogesundslandet och Roslagen. Vägförbindelsen beräknades i trafikledsplanen bli färdig omkring 1980 och därefter ombesörja Österåkers och Vaxholms vägtrafikanknytning med Stockholm.
Ett förslag till ny broförbindelse upprättades 1963 som innebar ”i sin slutgiltiga utformning” att den befintliga bron skulle ersättas av två nya broar parallellt med den befintliga. Båda skulle placeras på ömse sidor om den befintliga, på ett avstånd av cirka 40 meter. Bredderna mellan räcken bestämdes till 24,2 meter för den södra bron och till 18,0 meter för den norra. Den segelfria höjden skulle vara minimum 12,5 meter, och ligga mitt för klaffspannet i den befintliga bron. Varje bro skulle bli enkelriktad och erhålla fyra körfiler. En 6,2 meter bred del av den södra bron skulle avgränsas genom ett räcke från bron och utgöra en dubbelriktad väg för gående, cyklar, mopeder, traktorer och hästfordon. På 1960-talet räknade Stockholms trafikplanerare fortfarande med traktorer och hästfordon på stadens gator. Bron i övrigt fick motorvägsstandard.
Vidare fann man att genom bygget av två broar med fördel kunde dela upp projektet i två etapper. Etapp 1 omfattade en 24,2 meter bred bro söder om den gamla, ungefär i samma läge som flottbron vilken ersattes 1925 av Gamla Lidingöbron. Redan i denna etapp skulle den bli motorväg. Den gamla bron skulle tills vidare vara kvar för icke motortrafik. I etapp 2 skulle den norra motorvägsbron anläggas. Kostnaderna för utbyggnad av den första etappen beräknats till sammanlagt 85 miljoner kronor inklusive trafikplatser på båda sidor (därav föll 59% på Lidingö och 41% på Stockholm). För den andra etappen beräknades ytterligare 55 miljoner kronor.
En spårförbindelse över Lilla Värtan för Lidingös spårvägslinje till och från Ropsten förekom inte i planen. Enligt Tunnelbaneplan för Stockholm 1965 planerades dock en förlängning av tunnelbanelinjen till Ropsten och framledes en fortsättning över en ny tunnelbanebro till Lidingö, i första hand till Lidingö centrum.
Stadsplanen (Pl 6085) för Stockholmssidan fastställdes i februari 1964 och den för Lidingösidan (0186-24/1964E) vann laga kraft i april 1964. Stadsplanerna medgav att vattenområdet mellan Stockholm och Lidingö fick korsas av totalt fyra broar. Från norr till söder: en ny bro för tunnelbanan, en ny motorvägsbro, gamla Lidingöbron och ytterligare en ny motorvägsbro med avskild gångbana. På vardera landsidan medgav båda stadsplaner anläggandet av omfattande trafikplatser. Båda stadsplaner gäller faktiskt fortfarande (2021).
Nya Lidingöbron projekterades av Gekonsult, som var ett av Stockholms kommun helägt konsultföretag. Essingeleden var AB Gekonsults första uppdrag.
Bropelarnas grundläggning i vattnet blev en utmaning. Genomsnittliga vattendjupet är här omkring 20 meter. Sjöbotten består av ett dy- och lerlager på 30 meter samt en moränskit på maximalt 6 meter innan man når fast berg som bron skulle grundläggas på. Man slog både lodräta och snedställda stålrörspålar ner till berggrunden, maximalt 58 meter djup från vattenytan. Totalt användes 450 pålar, som tillverkades i Gävle och transporterades flytande till Lilla Värtan. Stålrörspålarna armerades invändigt och fylldes med betong. På varje ”knippe” rörpålar göts sedan en betongplatta som i sin tur bar upp ett bropelarpar.
Den bärande konstruktionen bestod av en balkbro som utgjordes av svetsade stållådor med ett lock av armerad betong som underlag för den asfalterade körbanan. Lådorna blev upplagda på elva bropelare därav tio i vatten. Stållådorna konstruerades av Gränges Hedlund och tillverkades på Finnboda varv. De vägde omkring 250 ton vardera och var för tunga för transport på fartyg därför sjösatte man dem och bogserade dem sedan till arbetsplatsen. Där lyftes de på de färdigställda bropelarna av pontonkranen Lodbrok, som har bistått arbetena med Lilla Lidingöbron under de senaste två åren.
För norra påfarten från Lidingö som är utformad som en svag kurva tillkom ytterligare några brobalkar som utfördes svängda. Anslutningsbroarna uppfördes som spännarmerade betongkonstruktioner. Brons lådbalkar målades ursprungligen i klarröd kulör med en gul effektrand längs med nedre kanten (numera har färgen bleknat). Byggstart var 1968 och invigningen skedde den 7 oktober 1971 då Hjalmar Mehr höll ett kort invigningstal innan han högtidligen klippte bandet.
Någon ytterligare motorvägsbro byggdes inte, inte heller tunnelbanebron. Österåkers och Vaxholms vägtrafikanknytning med Stockholm via Lidingö kom aldrig till stånd. Orsaken var främst en svängande opinion, gällande att ”bilanpassa” Stockholm, brist på medel samt att Storstockholm inte växte befolkningsmässigt i den takt som var förutspådd.
Den bro som man idag fortfarande kallar ”Lidingöbron” eller ”Nya Lidingöbron” är den ursprungligen planerade södra motorvägsbron. Den fick tre körbanor i vardera riktning för fordonstrafik. Bron är spärrad för gående och cyklister; de hänvisades istället till Gamla Lidingöbron som fick vara kvar och 1973 stängdes för fordonstrafik.
Källa: Wikipedia.
Hög tid att släppa ”Lilla Lidingöbron”, ett fånigt och förminskande begrepp. Mer korrekt är väl Nya Lidingöbron – ett stoltare och mer adekvat namn.
Eller är tanken att kalla den 50 år gamla bron för ”Stora Lidingöbron”?
Drar mig till minnes en kväll på väg hem en sen kväll mot Lidingö då dom hade glömt att spärra uppfarten till brobygget och nyfiken tog över. Någonstans på mitten var det två broskarvar som fattades men då jag hade en liten Ford Angela tog jag två ”byggplankor” och siktade in dom framför hjulen, körde över det meterlånga gapet, lastade in plankorna genom sidorutan och upprepade proceduren. Troligen var jag första bil över bron.