Med solens strålar in i mina morgontrötta ögon vaknar min nyfikenhet till liv igen.” Vart är vi på väg?” Svaret jag får mig givet är ”Millesgården” - så nära och ändå så långt borta under Coronans många dagar. Men nu är vi på väg - från Hiertagården, uppför Forestabacken och in på parkeringen nära Millesgården. Det är alltså dags för mig att få ännu en” en upplevelse” som födelsedagspresent. Den här gången av min dotter Lenas fyra flickor - Mika, Frida, Nova och Saga. Nu kanske någon tycker att Millesgården inte skulle vara en speciell ”upplevelse” då vi på Hiertagården nästan är grannar med Millesgårdens Museum. Men så är det ofta att man nonchalerar det enkla och istället krånglar till det. Jag blev alltså både glad och lätt förvånad när min fyra flickor kom med förslaget ”Lunch på Millesgårdens Café.”
Som ni förstår är det unikt för mig att träffa Lenas fyra flickor så här – alla på en gång. Det fordrar planering och samförstånd så jag kände mig extra hedrad denna soliga söndag i slutet av februari. Vi lyckades få ett bord i det inglasade kafét där solen lekte tittut med både personal och gäster. Millesgården Lanthandel står för ruljangsen med den äran med kravmärkta och närodlade råvaror. Allt var till belåtenhet får jag tala för mig själv var min räkmacka riktigt god med räkor från Skagen.
Så tackade vi för oss och tag trapporna ner till skulpturparken där fontänerna ännu inte sprutar ut sina vattenkaskader – men vänta bara, de kommer, de kommer... Det är mycket grönt, skönt och blommande som vilar under marken i väntan på vårens värme. Nu är det så, att min ”Upplevelse” skulle få sig något extra just med färger, blommor, värme och lätt galenskap – sånt som jag älskar! Min fyrklöver, Mika, Frida, Nova och Saga visar mig vägen in till museet stora konsthall, ett paradis för nyfikna konstälskare – själv har jag besökt många utställningar här under åren men inte nu – inte på tre år eller mer! Så – helt underbart att ta vägen in genom dörren från terrassen, in till vad?
Jo visst ”Det dukade bordet” i konsthallen står här uppdukade i många versioner, och med det vandrar vi från bord till bord med Hanna Hellqvists bok som guide. Vi blir lite nyfikna på denna Hanna, som tillsammans med olika konstnärer lekt fram måltiden som motiv. Till vår hjälp hittar jag Millesgårdens egen redogörelse för hur och varför ”Det dukade bordet” brett ut sig så dramatiskt både i Annes hus och i Millesgådens skulpturpark.
”Att samlas kring en måltid och bjuda in till ett dukat bord, har genom mänsklighetens historia haft en central roll. Måltiden som motiv har sedan antiken förekommit i konsten. Ofta symbolladdade och fulla av allegorier. Som 1600-talets stilleben – nature morte – där kompositioner av dignande fruktfat med vindruvsklasar, blommor och fjärilar kunde ha syftet att manifestera rikedom och världsvana men även fattigdom och elände.”
Med andra ord – det dukade bordets detaljer berör alla – det var just duken Evelina Kroon hittade på Svensk Tenn som gav henne inspiration till det utställningens långa bord medan Hanna Hedquist tillkännager att hon är besatt av att duka vackert, skapa bord. Men – vad är vackert? Är Marie-Louise Ekmans figurer målade på vita dukar vackra? Kanske inte, men Marie-Louise ger oss ett tips:
”En vacker dukning behöver egentligen inte kosta någonting. Allt du behöver är en bra spritpenna och lite självförtroende”.
Som avslut på vår rundvandring frågar jag Lenas fyra flickor vad de tyckte om utställningen. Saga var den som kom med det rappaste svaret:
”Bordsdukning har aldrig varit något som intresserat mig särskilt, därför var mina förväntningar på Hanna Hellquists utställning inte skyhöga. Direkt när jag såg det första dukade bordet ändrade jag min åsikt, på bordet var det total kaos, saker och oklara prydnader var strödda längst bordet och det fanns ständigt nya saker att upptäcka.
Tillsammans med olika filmer från Hannas koncept ”onsdagsmiddagar” (vilket är exakt vad det låter som), fick jag en inblick i hur kul det kan vara att duka, om än bara som anledning till att bjuda över nära och kära så att dom ska få ta del av det fina konstverket. En otacksam kvinnosyssla som blir uppmärksammad på sättet det alltid förtjänat.”
Med dessa kloka ord i minnet lämnade vi Millesgården för att gå hem och duka bord. Kniven till höger om tallriken, gaffeln till vänster och dessertskeden överst. Så ska det vara enligt det regelverk jag en gång lärde mig i hemkunskapen. Det var då det! Före Hannas tid – och före dagens konstnärliga utbrott där form och färg ger sitt till att matens aromer kommer i gott sällskap den hungriga gästen till mötes.
Till sist önskar jag er alla en god måltid i glada vänners lag.
LEVE LIVET! DET SKÅLAR VI PÅ!
