Det var på en rast i sjuan som några av oss flickor plötsligt fick frågan av läraren ’vad vi ville bli’, vad vi ville arbeta med när vi slutat skolan, den då nio-åriga folkskolan. En klasskamrat visste verkligen vad hon ville, hon var ett år äldre än oss andra, och svarade klart och otvetydigt ”hårfrisörska”. Och det blev hon också, i sinom tid.
Läraren ställde samma fråga till fler, men jag minns inte vad de svarade. Själv var jag totalt oförberedd på frågan där på rasten. Jag kände mig också lite provocerad, utan att egentligen kunnat ha sätta ord på denna utmaning att vi plötsligt skulle välja yrkesinriktning, vad vi ville arbeta med som vuxna.
När han vände sig till mig, så antog jag ’utmaningen’ genom att svara tvärs emot vad man underförstått hade förväntat sig av en tolvåring. Instinktivt invände jag mot att bli kategoriserad och instoppad i ett fack med en etikett. Så på ren trots och lite gripet ur luften, svarade jag ”journalist”. ”Nej, det kan du inte bli. Du är för blyg,” svarade läraren, som nog blev lite överrumplad av mitt svar.
Och jag blev lika ställd av hans svar och tänkte ”Jaha, javisst ja. Jag är för blyg. Det borde jag ha tänkt på.” Kruxet var att jag inte förrän då blev medveten om att jag var lite blyg.
Men läraren som frågade oss om våra yrkesval kanske var mer lyhörd för mina önskemål ändå. Helt plötsligt fanns det en öppning att söka till Högre
Allmänna Läroverket på Lidingö, till den inbyggda flickskolelinjen. Det vore konstigt om inte han hade haft ett finger med i spelet. Han kan mycket väl ha talat med både föräldrarna och LHAL.
För övrigt märkte jag inte av någon yrkesvägledning. Det är positivt emellertid att det idag finns så många möjligheter för de unga att välja studieinriktning. De kan till och med få för mycket att välja mellan. För lite och för mycket skämmer allt, heter det ju. Och konkurrensen ungdomarna utsätts för i nästan allt de tar sig för måste vara påfrestande många gånger. Där kan jag inte känna annat än medlidande. Men förmodligen lär sig barn och ungdomar annat som väl kompenserar härvidlag, jag tänker på samarbete och grupparbete.
Varje förälders ambition
Så långt det är möjligt har det nog alltid varit varje förälders ambition att göra så gott de kan för sina barn, och helst se att barnen får ett bättre liv än de själva haft. Det gällde även för mina föräldrar. Hade de kommit till världen bara några år tidigare hade det varit i slutet av 1800-talet. Tala om omvälvande samhällsstrukturer under denna tid. Både första och andra världskriget, fick de faktiskt uppleva, låt vara och, tack och lov, utifrån periferin, ifrån Sverige. Men detta faktum i sig är stort särskilt för yngre generationer att ta in, till exempel för de som är födda nu på tvåtusentalet.
Min far gick till sjöss vid 19 års ålder och seglade på de sju haven. Hans släkt kom från norra Norrland och han växte upp med många syskon. Vid föräldrarnas bortgång skänkte syskonen gården där de hade växt upp till en syster som var sjuk och hennes make. Det var då som min far gick till sjöss. Det skulle dröja många år innan han träffade min mor och ödet ville att de skulle bosätta sig på Lidingö, där mor hade en yngre syster och svåger. Båda systrarna fann anställning som biträden på Allmänna Barnbördshuset, på Fiskartorpsvägen i Stockholm.
Som barn på nybyggartomten kunde det gå rätt häftigt till. Episoden med stegen var en sådan. Men i tolvårsåldern fann jag plötsligt att jag hade full sysselsättning under sommarlovet. Jag blev anlitad att vara barnflicka till en företagares minsting, en flicka på 1 1/2 år. För en tolvåring blev det långa dagar att gå ut med bebisen i barnvagn och jag kände mig både ofri och lite uttråkad emellanåt. Nu kände företagaren till vår familj sedan tidigare; det var ju han som brukade anlita mig när telegram behövde köras ut, och det var aldrig något problem. Cykla omkring gjorde jag ju ändå. Idag kan jag tycka att det är alldeles för tidigt att anlita en flicka i nedre tonåren till att ha ansvar för en bebis, inte en timme eller två utan under några veckor.
Tanken hade då och då dykt upp i mitt medvetande, om huruvida detta var en medveten satsning från föräldrarnas sida att sätta pli på sin tonåring så att hon, det vill säga jag, inte spårade ur. För mycken fritid och brist på sysselsättning kan i värsta fall leda till något man sen får ångra, resonerar ofta föräldrar än idag.
Sommarlovet varade bara några veckor och sedan var det skolbänken igen. Ibland blev jag ombedd att sitta barnvakt när någon familj var bortbjudna, och det hade jag inget emot. Det var bara bra att få tjäna lite fickpengar.
Tanken fick ny näring
I flickscouterna hade vi en ledare som jag fick god kontakt med. En sommar tillbringade jag med hennes familj i Vagnhärad för att hjälpa till att se till familjens två små barn. Efter sommaren fortsatte jag vara barnvakt när hjälp behövdes. Men problem uppstod sista året i flickskolan. Då ringde jag scoutledaren och förklarade att jag ville satsa på skolan eftersom det var sista terminen och jag ville höja betygen.
Scoutledaren, vi kan kalla henne, Charlie, invände att de hade utgått från att kunna anlita mig även i fortsättningen och att de nu skulle få problem med barntillsyn och sina jobb. Men jag stod på mig. Samtidigt förstod jag att min mor hade hört samtalet; jag hörde henne nämligen muttra för sig själv i köket och då fick tanken ånyo näring att mina föräldrar och Charlie kanske hade gjort upp i förväg som en win-win lösning både för Charlie med familj liksom för mina föräldrar som då kunde se sin dotter ’sysselsatt’. Och jag då? Var kommer jag in i bilden?! Tanken, som från början inte varit mer än ett embryo, fick nu ny näring, och har aldrig släppt mig sedan dess. Jag insåg att det här gällde att sätta mig själv i främsta rummet och ingen annan. ”Här är det bäst att se upp,” tänkte jag. Vi hade ju inte haft några som helst diskussioner, föräldrarna och jag, om mina framtidsplaner. Men det lägger jag naturligtvis inte dem till last; på föräldrars vis hade de gjort så gott de kunnat med sina barns bästa för ögonen.
Det gick lättare med min yngre bror. Far hade ett samtal med en hantverkare på Lidingö och smidigt ordnades en praktikplats för honom som lärling. Men jag minns inte att några samtal hade föregåtts med föräldrarna och min bror dessförinnan. Och det var först när allt var klappat och klart med praktikplatsen som jag fick kännedom om föräldrarnas initiativ.
Men alla är barn av sin tid och jag var på väg att bli vuxen och ville som så många i den åldern inte längre finna mig i viss ordning bara för att så har det alltid varit.
Även om det innebär att ännu inte veta vart det bär hän.