När Lidingö skulle bli stad år 1926 väcktes frågan om vilken
vapenbild man skulle välja.
En stadsvapenkommitté bildades 1926 när det blev klart
att Lidingö köping
skulle bli stad. Men det skulle ta mer än ett år innan man hade nått enighet om
hur vapnet skulle se ut. Mängder av förslag framfördes, det ena mer långsökt än
det andra, till största del beroende på att man helt enkelt inte kunde komma på
något speciellt utmärkande för Lidingö som under tidig historia hade varit ren
landsbygd med i huvudsak jordbruk som huvudsaklig verksamhet. Bland annat
framfördes förslaget; en sköld med två delfiner (utformade av konstnären Olle
Hjortzberg), för att anspela på Lidingös marina miljö men det avvisades med
motiveringen att delfiner inte var typiska för vattnen runt Lidingö. I reserv
föreslogs även tre andra förslag med ek, måsar och tre strömmar. Inget förslag
godkändes och kommitténs förtroende var förbrukat.
En ledamot i stadsfullmäktige påminde om ett förslag
som tagits upp i ett
tidigare skede, men som inte hade diskuterats vidare, nämligen ett
vikingaskepp. Debatten tog åter fart i Lidingö tidning och man beslöt att föra
direkta förhandlingar med riksheraldikern. Han gav fyra förslag; ett
vikingaskepp, en ros, tre liljor och en ö med en stjärna ovanför.
Drätselkammaren (dåtida namn på styrelsen i en stad) föreslog vikingaskeppet men ärendet återremitterades. Nya förslag lades fram med två skepp, ett skepp med revade segel och en ö med sol. Så här höll det på och delfinerna hann dyka upp som förslag en gång till.
Dåvarande riksheraldikern Adam Lewenhaupt såg sig
tvungen att ingripa då vapenkommittén inte tycktes kunna enas och framförde mer
som ett skämt förslaget; en sköld med ärtor och en fisk för att anspela på den
lokala
maträtten lidingölake med ärtor där han även kunde tänka sig ersätta laken med
två eller tre strömmingar som också fiskades i stora mängder utanför Lidingö
förr i tiden. Han menade att ”den heraldiska kulinaristiken har gott om
figuralt talat smältbara ingredienser”. I ett tidigt skede hade han framfört
det mer seriösa förslaget med ett eller flera vikingaskepp, ett förslag som han
egentligen hade tänkt sig för Saltsjöbaden i
dess egenskap av "centralort för modern sjösport", vilket dock hade
förkastats av de styrande i Saltsjöbaden och därmed blivit ledigt.
Strax före jul 1927 då Lidingö varit stad i nästan två
år enades man till
slut och valde vikingaskeppet. Man hänvisade till att namnet Lidingö kom ur
ordet liding, vilket kunde kopplas till ordet ledung som betydde sjötåg. Det i
sin tur ansågs bekräfta att här funnits en flotta av vikingaskepp. Denna
koppling var inte vedertagen och strax efter gav etymologen Elof Hellqvist sin
syn på ursprunget till namnet Lidingö som koppling till lid, som betyder backe.
I senare tid har även denna tolkning ifrågasatts
och nutidens forskare
anser att ordet Lidingö kommer från ordet ludhen, det vill säga den ludna eller
växtbevuxna ön. När Lidingö höjdes ur havet uppstod bördiga områden vid
Kyrkviken. Här finner vi också de flesta fornlämningarna som visar på en fast
befolkning som kunde livnära sig på ön.
I dag uppfattar vi kanske skeppet på ett annat sätt
med tanke på Lidingös
omfattande båtliv och närmare 3 000 båtplatser.
Vapnet är inregistrerat av PRV, Patent- och registreringsverket 1 november 1974 med registrerings nr. 410-0204/2003. Riksheraldikerns utformning av vapnet ritades av Vladimir A. Sagerlund. Lidingös ”logga” har av kommunen stiliserats ett flertal gånger, senast under 1980-talet. Första utformningen av vapnet handmålades av Brita Grep på dåvarande Riksheraldikerämbetet.
Källa: Lidingö stads hemsida och Wikipedia