Mysbyxorna har blivit symbol för en lyckad jul

Så här i pandemitider tillåter jag mig åt att glädjas åt att jag aldrig känt att julen måste vara på ett visst sätt. Den blir bara misslyckad om man tillåter att den blir det.

Jag var 27 år när jag för första gången firade jul utanför föräldrahemmet. Fram till dess hade jag överlåtit stökandet, fejandet och matlagningen till mamma eller svärmor och trippade in lagom till glöggen och Kalle Anka. Men nu var det dags att skapa de egna traditionerna. Vi hade fått vårt första barn och ville därför också forma våra egna jultraditioner. Och så kom det sig att vi, kvällen före julafton, pyntade hela hemmet med hemgjorda stjärnor klippta ur vanligt skrivmaskinspapper, glitter och en stor julgran. Sonen som var knappt ett år sov och vi hoppades på stora tindrande barnaögon dagen därpå. Men icke, han vaknade snorig, kräkandes och med hög feber. Det tänkta besöket hos mormor, morfar, farmor och farfar frös inne.

I stället hasade vi runt i mysbyxor med Gällivarehäng och nedgångna tofflor, sippade glögg hela dagen, käkade skinkmackor och lät oss underhållas av svensk televisions julutbud. Sonen grät, kräktes och sov om vartannat och var inte ett dugg intresserad av varken pappersstjärnorna, glittret eller de pedagogiska leksakerna vi hade köpt. Vid 21-tiden på kvällen tog orken slut och vi föll utmattade och lätt berusade i säng. Vår första egna julafton var över. När juldagen så småningom inföll var den lille mycket piggare men vi desto tröttare efter att växelvis ha burit runt på honom det senaste dygnet. Jag kan också meddela att det inte är särskilt skönt att vara lätt bakis på glögg.

Följande jular försvinner i ett töcken av snoriga barn, vinterkräksjukor, magknip, grandiosa familjeträffar och överflöd av mat, dryck och julklappar. Men de jular vi kunde styra över själva var i regel de bästa; då åkte tofflorna och mysbyxorna fram. Man ändrar inte ett vinnande koncept! Där under den första julen uppstod således vår egen tradition att ta det lugnt och uppskatta ett julfirande i det lilla formatet.

Tack och lov så har den skrikande lilla babyn vuxit upp och tagit över julfirandet. Han fixar både sill, köttbullar, Jansson och snaps på julbordet. Så nu har pendeln svängt tillbaka och återigen får jag komma till dukade bord, julstämning och fin gemenskap. Men inte förrän 2021. Pandemijulen 2020 firar maken och jag i vår egen mysbyxbubbla och jag vet att det går precis lika bra som 1973. God Jul och Gott Nytt år!