Mycket väsen för ingenting

Kåserier20 december 2020 kl 05.34

Först gick diskproppen i två delar för jag hade tydligen diskat för flitigt. Här var goda råd dyra. Hur skulle jag komma till Lidingö Järn och Färg på norra ön i en handvändning? Alternativet var att ta itu med problemet efter jul. 

Men kommunen har en senior servicefixare som förbarmade sig över mig och han hade lovat att byta batterier till mitt trygghetslarm. Jag skulle bara möta honom utanför entrén så skulle han köra vidare till andra strandsatta på ön.

Sagt och gjort. Försedd med en påse med diskpropp och pengar i ena näven och  kuvertet med en larmdosa (som jag inte ens kunde öppna) och två nya batterier i den andra, åkte jag ned till servicefixaren i bilen.

Efter några minuter hade han satt i batterierna och körde iväg på uppdrag nr två: inköp av diskproppar. Uppe i lägenheten blev jag varse att larmet gått i fem (5) olika textmeddelanden från larmföretaget, bland annat ”Larmet har tagits ut ur bostaden”. Bums ringde jag tillbaka för att tala om att jag hade bara gått ut för att få hjälp med att byta batterier. Jag ringde hit och jag ringde dit  och väktaren som var på väg fick vackert vända hem igen.

Så  ringde servicefixaren som nu återvänt med två diskproppar. Det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer… 

Det påminner mig om en annan gång då det också ordnade sig, till sist. Barnbarnet och jag var på hemväg. I familjens bostad hade ett larm installerats och mitt barnbarn var redan införstådd i dess funktion och mycket hemlighetsfull. ”Du får inte titta,” sa han i hallen när vi gick in. "Nej för all del Jag ska inte titta”, sa jag.

Så fortsatte vi som vi brukar de eftermiddagar jag hämtade honom på förskolan. I köket var jag fullt sysselsatt när barnet förklarade att han tänkte kila upp till en kompis längre upp på  samma gata. "Ja det går väl bra men var inte borta för länge” Så frågade han ”Ska du vara inne nu? Du ska inte gå någonstans?!” Konstig fråga! Klart jag ska vara inne, tänkte jag. Men barn kan ha sina hyss för sig, eller hur?.

Så var jag klar med disken och skulle bara gå ut med soporna. Och där står jag med soptunnelocket i handen och soppåsen i den andra när världens oljud basuneras ut från den öppna ytterdörren. Det var som om ett par tre elefanter tjöt i kapp understödda av "Hesa Fredrik" alldeles inpå egna husknuten.

När chocken släppt ringde jag till sonhustrun samtidigt som jag anmodades stänga av larmet av en röst från larmdosan, men utan kod går det ju inte. Vad sonhustrun sa det hörde inte jag inte ens  och efter några minuter kom hon farande i bilen uppjagad och stressad  hon med. 

Den kvällen fick en viss liten femåring en rejäl läxa som han sent ska glömma. Den gick ut på att man larmar inte in sin farmor och försvinner ut för att leka med kompisen. Och farmor i fråga hade fått sig en tankeställare även hon och satte sig in i hur man larmar av och på illa kvickt.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *