Mycket nytt att lära

Art Gibson och hästarna.
Kåserier6 januari 2024 kl 03.11

– Go in and meet your new working pals, sa Junior, så jag öppnade grinden och gick in. Hade aldrig någonsin sett så stora hästar! Sam var svart, Charlie vit. Jag tyckte de var som hämtade ur nån sagoboksteckning av John Bauer. De kom genast emot mej så jag prövade med ordet - Whoa! (som svenskans - ptro!)

De stannade direkt så jag gick fram och klappade dem. Kände från första stund att de var att lita på. Junior hämtade en uppsättning seldon från stallet för att ge mej en första lektion. Vi började med att ”klä på” Charlie. Det var tunga grejer. Halskrage, många remmar, spännen. öglor och kedjor kors å tvärs, så det tog lite tid för en nybörjare som jag. När vi var klara med båda hästarna kopplade vi dem till släden som stod färdiglastad med höbalar, drog iväg i snöyran och sökte upp boskapsflocken. Snötäckta och hungriga stod de tätt intill varandra vid Green Rivers frusna flodkrök. När de hörde hästarnas bjällror rusade de brölande fram emot oss. Vi hann nätt och jämt knipsa av ståltråden från balarna och sprida ut fodret innan de trängde sig fram och nafsade direkt från släden så den skakade.

Efter ett par timmar var vi tillbaka på ranchen, selade av hästarna och bar in ved. Snart brann kaminen rödglödgad i manskapsbaracken. Tysta satt vi och tinade upp. Min blick föll ner på de nötta golvtiljorna där tovor av vissnat präriegräs skymtade mellan skarvarna.

Jag frågade Junior varför Mrs. Ball kallade honom för det, i mitt tycke lite nedsättande namn på en vuxen man? Det visade sig vara för att han hade samma förnamn som sin far, Arthur. Jag undrade om det var o.k. att jag kallade honom Art, eftersom jag, som den yngre av oss två nu var ”junioren”? Det hade han inget emot.

Beträffande mitt eget tyskklingande namn Hans sa han att Mrs. Ball haft en son i tidigare äktenskap som hette Gene, och blivit dödad i kriget av tyskarna. Det hade skett i Salerno, Italien 1943 då han var 23 år. Art som själv var född 1931 brukade hjälpa honom vid höbärgningen på somrarna, innan han blev inkallad. Han kom ihåg när hans föräldrar läste upp dödsannonsen i lokaltidningen Pinedale Roundup.

Mrs. Ball hade blivit som förbytt efter sonens död. Sorgen hade med tiden gjort henne både ”bitter and bitchy”. Han sa att det kunde vara bra att jag kände till detta, med tanke på hennes ibland lite nyckfulla, oförklarliga beteeende. Hon hade många gånger skrämt iväg anställd arbetskraft, t.o.m. gett några sparken på dagen. Ibland hade det varit befogat eftersom det var många märkliga typer som kommit och gått på ranchen genom åren. - I´m just one of them, sa han med ett lite tvetydigt leende.      

Vi jobbade bra ihop, gillade samma låtar på radion, skämtade och skrattade ofta tillsammans. Han berättade om sin militärtjänstgöring i Korea på 50-talet. Den stenårda utbildningen. Den sköna värmen. De vackra flickorna.

– Felt awful to return up here after that. The Wyoming winters. The one hundred deep frozen souls here in Daniel.  

På mornarna vid frukostbordet log vi i samförstånd åt Mrs. Balls egenhet att efter nåt hon sagt, alltid tittade på sin man och fortsatte med sitt: - Didn´t we Delbert? - Wouldn´t we Delbert? - Shouldn´t we Delbert? och liknande. Detta utan att han någonsin fick en chans att instämma med ord, utan nöjde sig med en lätt nick.  

Ur lokaltidningen Pinedale Roundup, 2 dec. 1943.

Art Gibson.

Text och foto: Hans Kähr
kahr@telia.com
Alla artiklar av Hans

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *