Museet öppnar idag

Varken knätofs eller pensionärsklubb

Lidingö hembygdsförening kämpar för att överleva trots pandemi och ett sviktande medlemsantal. För att visa sitt värde och bredda sitt syfte vill föreningen nu satsa på nya åldersgrupper och aktiviteter.

Solen på den isblåa himlen kämpar mot minusgraderna i den krispiga decembermorgonen. Ett stenkast från den stressiga julhandeln och parkeringskaoset i Lidingö Centrum skymtar ett hus som passar in väl i sinnebilden av en Lidingö-villa. Det gula sekelskifteshuset ”Fornboda” har ett namn som tydligt återspeglar sin tids intresse för forntid och allmogekultur.

Huset, som är ett av de tidigast uppförda i villastaden, har använts till många olika ändamål sedan byggåret 1907. Konditori, småskola, bank, polisstation och frisörsalong. Sedan 1998 hyrs huset av Lidingö Hembygdsförening som här driver Lidingö Museum.

– Jag må vara ordförande, men kultur har jag ingen koll på, säger Robert Hallenborg, som är ordförande i Hembygdsföreningen. Men det behöver jag inte, det finns många i föreningen som kan den biten.

Över telefon några dagar innan vårt möte vill Robert Hallenborg, klargöra förväntningarna inför intervjun. Det verkar däremot inte spela så stor roll vad han anser sig kunna svara på, entusiasmen inför besöket går inte att ta miste på.

– Det är precis sådana unga som du som behövs i den här föreningen! utropar han.

Att jag ska dit i egenskap av journalist, och inte potentiell medlem, spelar mindre roll i sammanhanget.

Slingrande barrimitationer och en sober skylt välkomnar besökaren in genom entrén som andas snickarglädje. Robert Hallenborg, som visar vara en stilig herre, hälsar glatt och låser upp dörrarna.

Föreningen är med sina 1 700 medlemmar en av de största av sitt slag i Sverige, men framtiden är, som för alla föreningar osäker.

– Under mina fem år här har vi minskat med cirka 200 medlemmar. Nästan alla medlemmar är över 60 år vilket inte direkt innebär att antalet medlemmar blir fler för varje år som går, berättar Robert där vi stannat till i den fina museishopen med hantverk och lokalhistoriska böcker.

Idag har föreningen cirka 90 verksamma medlemmar, 15 arbetsgrupper och en  avlönad medarbetare som sköter administration och ekonomi på deltid.

Rundturen närmar sig ett av de nedsläckta rummen där solen strilar genom spetsgardinerna. De få strålarna lyser upp två kvinnor iklädda långklänning och hatt, också de gjorda i spets, och en liten flicka med rosett i håret som sitter och festar på en gräddtårta. Väl inne i rummet får tebjudningens stillsamhet sin förklaring.

Gästerna och deras fika är allt gjort i plast, och har blivit placerade i en komposition som ska påminna om en mer elegant svunnen tid.

– Det här kanske inte är så exotiskt för oss som levde på den tid det såg ut så här, men barn som kommer hit brukar tycka att det är roligt med dockorna och den annorlunda miljön, säger Robert och skyndar vidare med snabba steg.

En del av Sveriges historia

Hembygdsrörelsen i Sverige är en av landets största folkrörelser. Riksorganisationen Sveriges Hembygdsförbund är samlingspunkten för de 2060 föreningarna som tillsammans samlar cirka 410 000 medlemmar.

Intresset för den folkliga kulturen har sitt ursprung i romantikens 1700-tal, men etablerades på riktigt under 1800-talets senare hälft som en reaktion mot industrialismen, urbaniseringen och andra moderna fenomen.

– Vi är en del av Sveriges historia, och även de mindre beståndsdelarna bör vara intressanta. Vi kan erbjuda historisk bakgrund till den som önskar. Folk tycker det är kul att hitta gamla bilder på deras hus eller släktingar, och det har vi gott om i våra arkiv, berättar Robert där vi slagit ned oss vid bordet i föreningens kök.

Dags att byta namn?

Just begreppet hembygdsförening ger kanske inte de trendigaste associationerna i dagens moderna samhälle. I princip alla aktiva medlemmar är över 60. Det vill Robert ändra på.

– Vi är varken knätofs eller pensionärsklubb. Jag kan tänka mig att byta namn. Inga unga lockas när de hör ordet hembygdsförening i namnet, framhåller Robert.

Styrelseordförande till trots är han skeptisk till att hembygdsfrågor spelar någon större roll för de flesta människor i dagens samhälle.

– En barnfamilj har inte tid att gå på vårt museum eller läsa det vi skriver. För dem spelar vi ingen större roll i vardagslivet. Därför vill jag bredda ordet kultur, menar han.

Utställning om kvinnor

I ett försök att bredda sig har föreningen nu fokus på att lyfta fram den ofta försummade kvinnohistorien. I utställningen Lidingökvinnor som gjort intryck och avtryck har en arbetsgrupp valt ut 27 kvinnor med anknytning till Lidingö som gjort stora avtryck –även långt utanför öns gränser. Några av de som syns i utställningen är expressionistiska konstnärinnan Siri Derkert, hotellentrepenören Wilhelmina Skogh och den kvinnopolitiska författaren Hedvig Charlotta Nordenflycht.

– Ett av våra mål är att sprida kännedom om ön via utställningar. Det här är första gången vi har fokus på just kvinnor vilket är kul, annars är det bara män, berättar Robert.

Robert bjuder på kolsvart bryggkaffe och söta små pepparkaksfigurer i olika former, resultatet från bakgruppens träff någon dag tidigare, medan han berättar vidare om föreningens medlemmar.

– Damerna i receptionen har rejält med skinn på näsan. De ser till att det alltid är någon här på dagarna, och de pratar med besökarna och ser till att allt är i sin ordning. De är även våra bästa rekryterare, berättar Robert med stolthet i rösten.

Svårt att nå medlemmar

Att de mest engagerade medlemmarna i föreningen är lite till åren komna märks inte minst på besöksstatistiken för föreningens sociala medier.

– Vi har för få besök på hemsidan, och likadant på Instagram. Men det kan jag förstå, det kanske inte alltid är helt lätt för ”moster Agda, 89 år” att använda datorn, säger Robert.

Robert går metodiskt igenom alla sätt han försökt nå både nya och gamla medlemmar genom åren. Hur många det är som lyssnar på deras radioprogram varje fredag? Det är svårt att veta, eftersom man inte har undersökt saken. Vad tycker läsarna om medlemsbladet? Det är också osäkert. Robert har flera gånger efterfrågat respons, och till och med lagt ut sitt privata nummer, men dåligt med svar.

Tidigare VD

På frågan om hur han själv hamnade på ordförandeposten börjar Robert berättelsen då han var 27 år gammal någon gång under 60-talet. Då fick han tipset att skriva in sig på Björnbo seniorboende, vilket han då med god framförhållning gjorde. Sedan gick det ett halvt liv med småbarnsliv på Lidingö och VD-jobb på tre olika transportföretag. Efter tio år i Florida gjorde det där beslutet i 20-årsåldern att Robert för cirka fem år sedan blev erbjuden en tom våning på Björnbo och hamnade återigen på ön.

– Mina pojkar klippte sig här i Villa Fornboda när de var små, så jag ville kolla in stället och såg att det blivit ett museum. Kanslisten berättade att de behövde en styrelseordförande och tyckte jag passade med mina ledaregenskaper. Jag kan inte mycket om kultur, men det är inte heller mitt uppdrag, förtäljer Robert.

Namnet till trots fortsätter Lidingö hembygdsförening att vara en viktig samlingsplats för öns framför allt äldre befolkning. Ungdomarna har skolan, sedan kommer arbetslivet i medelåldern, men på ålderns höst blir platserna att samlas och träffa människor allt färre. Kanske är det just då en pensionärsklubb som ställer ut knätofsar som blir räddningen.

Samtidigt är Lidingö hembygdsförening en vital verksamhet vars kulturgärning är ovärderlig för ön. Med nya utställningar flera gånger om året, publiceringen av böcker om både stort och smått, och ett digitalt bildarkiv med tusentals bilder, är de garanten för att bevara den viktiga del av Sveriges historia som är Lidingö.

Nu släpps restriktionerna igen och museet kommer att öppna och hålla öppet som vanligt tisdagar och torsdagar kl 12.00–15.00, samt lördagar och söndagar samma tider.