MP: Nej, Lidingö tillhör de facto Sveriges miljösämsta kommuner

”Att både ha kakan och äta upp den” är ett av svenskans mer förträffliga uttryck. Man kommer osökt att tänka på det när man tar del av den moderatstyrda majoritetens försök att bortförklara det faktum att Lidingö kommun tillhör Sveriges bottenskikt när det gäller klimat och miljö (21/5). Detta enligt årets upplaga av den mest etablerade rankingen i Sverige av kommunernas hållbarhetsarbete.

Den moderatledda majoriteten misskrediterar å ena sidan undersökningen och kallar den en ”så kallad kommunranking” som ”fungerar fel”. Å andra sidan yvs man så att kavajen håller på att spricka över det spektakulärt höga klimatbetyg Lidingö får.

Hur ska man ha det? Är kommungranskningen något att ha eller inte?

Om den är undermålig och otillförlitlig, då måste även Lidingös klimatbetyg avvfärdas. Om den däremot är tillförlitlig, då kommer inte Carl-Johan Schiller, Peder Hagen & Co. undan det faktum att man sammantaget är så urusla på miljö och hållbarhet att Lidingö hamnar på plats 44 av 46 bland storstäder och storstadsnära kommuner, trots klimatbetyget. En rejäl tankevurpa!

Kommunrankingen granskar 22 variabler med statistik från bland andra Statistiska Centralbyrån, Naturvårdsverket och Vattenmyndighen.

Undersökningen ses över fältet som den bästa när det gäller kommuners hållbarhetsarbete. Det gäller även borgerligt styrda kommuner, som till exempel Helsingborg, Växjö, Stockholm och Karlstad, vilka tar rankingen på stort allvar. De arbetar målmedvetet med hållbarhet och placerar sig också i topp. (I såväl Karlstad som Växjö och Stockholm stad styr borgerliga ihop med Miljöpartiet.) Lidingö är ensamma om att göra ner rankingen.

Lidingö stads ”miljöarbete” ger de facto bottenresultat för 20 av de 22 granskade delarna. Man har t ex:

• inget systematiskt arbete för att minska klimatpåverkan i stadsplaneringen eller för att anpassa staden till klimatförändringar
• i princip inget arbete för att ställa miljökrav i byggprojekt eller i den kommunala upphandlingen
• ingen strategisk plan för att minska användningen av farliga kemikalier i den kommunala verksamheten
• inget systematiskt arbete med cirkulär ekonomi (för att förlänga livslängden för kläder, datorer, mobiler och liknande)
• inget systematiskt arbete för att räkna in värdet av ekosystemtjänster i beslutsprocessen.

Och så fortsätter det.

För M, KD, LP och L är det här ett miljöarbete som “ser riktigt bra ut”. Vi tror att de underskattar lidingöbornas intelligens. Att utifrån två av tjugotvå variabler (klimat och nöjda medborgare) dra slutsatser om hela resultatet bör inte en kommunledning göra.

Faktum är att deras klimatargument inte heller håller. Man skriver att ”Lidingös totala utsläpp av växthusgaser är 85 % lägre än riksgenomsnittet”. En otrolig siffra. Hur har Schiller, Hagen, Tegnér och Tiliander lyckats få ner utsläppen med 85 procent jämfört med andra kommuner? Genom att trolla med knäna?

Så här ligger det till: All etablerad klimatstatistik bokför utsläpp där de sker rent geografiskt. Men det säger lite om vad en kommun och dess invånare faktiskt genererar för utsläpp. Statistiken mäter utsläpp från bl a jordbruk, industrier, inrikes transporter och arbetsmaskiner – och här har vi svaret. För hur ser det ut på Lidingö med storskalig jordbruksproduktion, tung industri, oljeraffinaderier och hårt trafikerade 6-filiga genomfartsleder? Just det.

I grunden har vi alltså ett beräkningssystem som inte återspeglar faktiska utsläpp. Oxelösunds kommun, t ex, har ca 12 000 invånare men nästan lika höga totala utsläpp av växthusgaser som hela Stockholms kommun. Hur kommer detta sig? Att oxelösundsborna åker jorden runt 7-8 gånger per år? Nej, det beror på att stålkoncernen SSAB, med sina väldiga utsläpp, är belägen där.

Men även firma Schiller, Hagen & Co. drar nytta av de produkter och det välstånd som basindustrin i vårt land producerar och äter mat från svenska lantbruk – och därigenom bidrar de till utsläppen från dessa sektorer. Men det bokförs inte som ”Lidingös utsläpp”. Faktum är att Lidingö kommun i princip inte har gjort något på egen hand för att få ner utsläppen. Med undantag för den riksomfattande utfasningen av oljepannorna och att lidingöborna har köpt bättre bilar så har utsläppen legat i stort sett still sedan 1990.

Varken svensk klimatstatistik eller den årliga kommungranskningen kan lastas för de här skevheterna, då man följer internationell standard. Men det är utmärkt att regeringen är på gång med ett nytt mätsystem som ska fånga upp avgörande faktorer som att Lidingös utsläpp till största delen är dold i konsumtion och transporter utanför kommungränsen (bil- och flygresor). Bara stockholmarnas flygresande ger upphov till i genomsnitt cirka 1 ton växthusgaser per person och år – alltså mer än en lidingöbos totala årliga utsläpp på (0,76 ton) enligt den befintliga statistiken.

Kommunen har alltså inte en susning om hur lidingöbornas faktiska utsläpp ser ut – och kan därför inte bedriva en adekvat klimatpolitik. Det kräver att man kartlägger Lidingös totala utsläpp, vilket anses vara den enskilt viktigaste förutsättningen för att få ner utsläppen. När till exempel Tyresö kommun – som har lägre utsläpp än Lidingö enligt den nationella statistiken (0,7 ton per person och år) – gjorde sin kartläggning, så tiodubblades utsläppen. Vi i Miljöpartiet har länge föreslagit att en kartläggning av Lidingös utsläpp ska göras och en

CO2-budget tas fram för Lidingö som helhet. Det har dock konsekvent avvisats av den moderatledda majoriteten i ”Sveriges utsläppsbästa kommun”.