Moderaternas demonstration döljer inte att de har somnat vid ratten

Moderaterna och Lidingöpartiet planerar en demonstration mot cementanläggningen i Ropsten och bostadsbygget i Kolkajen. Det låter kanske kraftfullt – men är i själva verket ett PR-jippo, iscensatt för att dölja att de själva somnat vid ratten.

Cementanläggningen är ingen nyhet. Redan 2018 skickade Stockholms stad ett samrådsbrev till Lidingö. Men Lidingömoderaterna gjorde – ingenting. Varken kommunstyrelsens moderate ordförande Daniel Källenfors eller miljö- och stadsbyggnadsnämndens dito orkade ens svara. Total tystnad – i en fråga som påverkar utsikten mot Stockholm för alltid.

När det gäller Kolkajen svarade man däremot – och då med en helt annan ton. I Lidingö stads samrådssvar var det moderata styret positivt till förslaget, att det skulle bidra till en ”välkomnande entré till Stockholm” och förbättra gång- och cykelmöjligheterna. Det är långt ifrån de krigsrubriker samma moderater nu försöker sätta.

I dag – när besluten i praktiken redan är fattade i Stockholm, och samtliga partier där står bakom planen – ja, då marscherar Lidingömoderaterna. Sent ska syndaren vakna!

Men man kan inte demonstrera sig ur ansvar. Man kan inte trolla bort ett decennium av försumlighet, ointresse och ovilja till samarbete.

Vi i oppositionen har länge försökt få till samtal över både kommun- och organisationsgränser. När staden utbytte ilskna debattartiklar med SL under tågstoppet över bron, uppmanade vi kommunalråden: ”Släpp prestigen – börja prata.” Och mycket riktigt – när dialogen väl kom igång, hittade man också lösningar. Men Moderaterna verkar inte ha lärt sig någonting. Och nu, fem i tolv, ropar de åter på hjälp.

Vi i oppositionen delar oron över cementanläggningens och muddringens påverkan. Det handlar om transporter, muddermassor, miljö och stadsbild. Men vi tror inte på demonstrationer som saknar trovärdighet. Vi tror på samtal – och på att utöva tryck på beslutsfattarna i Stockholm. Och framför allt: vi tror på att ta ansvar i tid.

Det är hög tid att Lidingös styrande majoritet slutar demonstrera – och börjar agera. Fem i tolv är sent, men inte för sent. Men det kräver att man släpper prestigen. Och börjar prata.