Just nu pågår Lidingö Kulturvecka. Har ni sett så tätt program Kulturveckan har i år? Bra arbetat Kultur- och Fritidsnämnden och ni har ett finger med i att driva detta!
Personligen planerar jag att besöka flera av evenemangen, som exempelvis stafettkonserten igår kväll och författarafton med David Thurfjell i dag. Saknar förvisso konst i årets program, men föreningen Lidingökonstnärer arrangerar å andra sidan en stor separat höstsalong med vernissage den 25/11. 25 konstnärer och över 50 verk. Den pågår sedan en dryg månad.
Önskar innerligt att vi kunde förstärka och sprida ut det här programmet över fler veckor kommande år. Eller nej, jag tar tillbaka det. Jag önskar att vi kunde bibehålla Kulturveckan i det här kompakta formatet för att vässa evenemangets spets.
Men vi har verkligen ett problem resten av året.
Begreppet, den nämnd som använder namnet Kultur och fritid och dess avdelning på Lidingo.se har alla andra veckor en kraftig slagsida mot idrott och sportanläggningar. Det speglar i och för sig hur verkligheten ser ut på ön. Massvis med idrottsanläggningar, konstgräs och racket- och bollsporthallar – men inte ens ett kulturhus.
Vill vi verkligen att det ska se ut så? Verksamheter som Sagateatern, Elverket och föreningen Lidingökonstnärer håller hårt i sina tre små fanor och åtnjuter ytterst få stöd ut kommunens budget. Utöver det en för mig märklig mix av mestadels idrott och motion. Medan en topp tio-lista över personliga fritidsintressen sannolikt består av en betydligt mer oordnad och brokig blandning av bollsporter, motion och kulturformer som musik, scenkonst, litteratur och bildkonst för de flesta av oss – som utövare eller besökare, många är som jag själv så att säga både och.
Jag är tacksam för barnens träningsplaner, möjligheter att prova på sporter och för våra motionsspår. Det är jag verkligen, använder dem flitigt. Men nu har vi nästan bara sådant. Lite förvirrande kan tyckas, Hälsans ö omfattar väl egentligen både fysiskt och mental hälsa, eller hur?
Är det verkligen vår vilja att man alla veckor utom den här idrottar och motionerar här på ön för att sedan åka över bron till Stockholm för den andra hälften?
Om vi inte börjar ta tag i den här obalansen föreslår jag att Kultur- och fritidsnämnden i Lidingö Stad döps om till Idrottsnämnden med lite kultur.
Jag delar Jonas Melchersons uppfattning till hundra procent. Denna snedfördelning är tyvärr inget nytt. Under alla år jag var verksam i kommunalpolitiken gynnades idrotten för barn och ungdomar på bekostnad av kulturen för unga. Men trots det har t ex Sagateatern utbildat unga som blivit framgångsrika skådespelare. Tänk på Henrik Dorsin. Men det viktiga är att kultur bidrar i lika hög grad som idrott till att göra livet roligt och meningsfullt för barn, unga och vuxna.
Vi i Kultur- och Fritidsnämnden har verkligen all anledning att diskutera ”obalansen” som uppmärksammas av insändaren. Lidingö har många kulturutövare – både unga och äldre – vilket sannerligen manifesteras under Kulturveckan. Ett evenemang som mycket väl skulle kunna fungera som ett kulturevent för hela regionen. Men kulturen i vardagen är också viktig – inte minst via föreningslivet. Inom mitt parti socialdemokraterna har vi lagt förslag i Kommunfullmäktige om både ett Kulturhus (finns numera i Stadshuset) och en nyskapande Kulturskola – som bland annat är tänkt att fånga upp alla de nya kulturyttringar som finns.bland barn och unga – utöver musik och teater. Kulturskola finns i nästan alla kommuner runt om i Sverige – det borde vara en självklarhet på Lidingö och inget som borde vara en politisk stridsfråga. När det gäller Kulturhuset, återstår det att utvärdera om Kulturhuset i stadshuset fungerar på ett bra sätt eller om kulturen inte borde erbjudas en egen plats. Tveklöst är kultur ett av Lidingös absolut främsta signum!
NIclas Svensson, Ledamot (S) i Kultur- och Fritidsnämnden
En annan typ av politiker hade läst den har artikeln och tagit på sig äran för Kulturveckan och gått i försvarsställning när det gäller balansen mellan idrott och kultur. Det tänker inte jag göra. Mitt bidrag som fritidspolitiker för att Kulturveckan lyser upp i höstmörkret varje år är ytterst blygsamt. Det är stadens tjänstemän och kulturaktörerna som vi har att tacka för detta fantastiska evenemang. Äras den som äras bör.
Jag håller med artikelförfattaren att kulturen borde lyftas fram mer än vad den gör idag. Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att vi borde få möta konsten och kulturen varje dag.
Jag fick frågan av min 4 åring om vad konst egentligen är och för en gångs skull lyckades jag svara ganska bra. ”Konst är ett sätt att se på världen. Att upptäcka det vackra i vardagen”, sa jag. Det tror jag vi behöver mer av. Särskilt på gråa novemberdagar som dessa.
De politiska partierna har mycket olika syn på det offentligas finansiering av kultur. Allt från att inga skattepengar skall användas (skattesänkningar är prioriterade) till att bara behaglig kultur skall finansieras. Misshaglig och ”urartad” kultur skall förbjudas.
Politikens uppgift är, enligt mig, inte att styra kulturen utan ge förutsättningar för att den skall frodas och försvara den konstnärliga friheten. En förutsättning för att kulturen skall frodas är dock ett ökat fokus från hela samhället och alla delar av politiken. För även om min nämnd har ”Kultur” i namnet så är verkligheten att vi förfogar endast över en bråkdel av kommunens budget.
Vi Liberaler har länge drivit frågan om ett Kulturhus. Även om mycket kultur idag finns i stadshuset så får inte allt plats. Vi behöver en plats där alla kommunens kulturaktörer kan samlas för att ta inspiration av varandra och inspirera oss Lidingöbor. Unga såväl som gamla.