”Surströmmig spisas blott af de invigde – au naturel, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses af dem som läckerhet af utsöktaste slag, men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster som äro utan näsa.”
Detta är ett citat från Charles Emil Hagdahl, år 1896.
Varje sensommar bjuder Café O´leo sina trogna gäster på surströmming. I år var det den 7 september, en lördag med regnet hängande i luften. Så säkrast är ändå att duka till kalas inne – men surströmmingsburkarna öppnas ute för doftens skull. Skulle någon granne till äventyrs känna igen lukten och förväntansfullt öppna dörren till restaurangen för att få delta i kalaset, ja, då har man tur om det skulle finnas en ledig plats vid något av borden. Som sagt – då ska man ha tur! Fullbokat!
Med andra ord är det många grannar och vänner som länge längtat efter årets surströmmingsfest. Förr i tiden fick man inte sälja surströmmingen före den tredje torsdagen i augusti, en lag som upphörde 1998. Med det försvann en efterlängtad premiär. Viktigt är dock att den saltade strömmingen får jäsa i sin burk i lugn och ro.
Det är alltid lika spännande att öppna locket. Är surströmmingen väl jäst kan en liten lätt dusch med spad överraska den djärve öppnaren. En härlig syn är nu de silverglänsande romstinna och välgödda strömmingarna som sedan befrias från burken och hamnar på gästernas tomma tallrikar. Det är ett pilligt jobb att rensa den goda strömmingen och medan gästerna runt borden koncentrerar sig på att få så rena, fina bitar som möjligt kokar mandelpotatisen sig sakta mjuk på spisen i köket.
För så ska det vara, nykokt mandelpotatis, därtill hårt och mjukt tunnbröd, gott smör, ost och skivad rödlök även om den gode Charles Emil Hagdahl hade ett betydligt enklare menyförslag. Som dryck en liten snaps och ett gott öl eller varför inte Loranga eller Pommac som vår gamle vän Snoddas föredrog. Faktum är att lite sötma kan förhöja smaken på surströmmingen, som mesost eller lite äppelmos vid sidan om.
Burk efter burk öppnas i det fria av stamgästen Magnus Boström som har rätta greppet och inne på restaurangen fungerar grannen Tomas Pettersson som servitör. Här hjälper man varandra, vänner umgås efter jobbet och stämningen är vänligt familjär. Under åren har Café O´leo blivit en bit av det goda Lidingö där paret Kicki Nordström och Leo Muhola månar om sina gäster, stora som små. Kicki är gravt synskadad men trots det känner hon igen sina stammisar och jobbar på både i kök och matsal. Helt beundransvärd!
Min väninna Inger Fjaestad är också imponerad – men tänk – fastän Inger många år bott i Skärsätra, är Café O´leo okänt för henne! Nu är jag glad över att jag fått visa henne ”något nytt”. Inger ser också nöjd ut, den varma atmosfären påminner henne om surströmmingspremiären som varje år firades i föräldrahemmet lördagen före Lidingöloppet. Då bjöds det Röda Ulvens romstinna surströmmingar i skymningen på verandan.
Nu har det blivit dags för mig att ta den första tuggan på min surströmmingsrulle. Hagdahls ord dyker upp i minnet. ”Den anses som en läckerhet af utsöktaste slaget, men kalasmat blir den dock aldrig”. Då vill jag bara säga – där har du fel, käre Charles Emil Hagdahl.
Intygas av gästerna på Café O´leo, en kväll i september 2019.
Har ni ätit surströmming i år?