Det finns många sätt att samla in pengar till sin idrottsförening på. Lotter och basarer är väl det vanligaste. Låt oss här berätta om ett mer originellt tillvägagångssätt: framtagande och försäljning av en årstallrik för hemmaväggen. Detta snillrika tilltag var viktigt för Lidingö Volleybolls klubbkassa på 70- och 80-talen.
Vi knackar på i Käppala hemma hos Jörn Bäckström, som var med då det begav sig. Han var aktiv i juniorlaget och var sedan som ungdomsledare en av Lidingö Volleybolls eldsjälar. Lidingö SK Volleyboll är öns framgångsrikaste idrottsklubb vad gäller lagsporter. LSK bildades 1933 och volleybollsektionen, som drog igång i början av 60-talet, har varit den klarast lysande, men man har även haft framgångar i handboll och bandy.
Innan han visar mig de orörda prydnadstallrikarna så berättar han stolt att Lidingös volleybollag var närmast oslagbara på 60- och 70-talen. Klubben har rekord i antalet SM-vinster i rad: 16 st mellan 1966 och 1981. Ingen annan klubb kan matcha detta, i någon lagsport i Sverige. Grunden var en smal elitsatsning och en pionjäranda, men under 70-talet blev även ungdomsverksamhet en viktig del av fundamentet. Ett av sätten att finansiera verksamheten på var Lidingötallriken som började ges ut 1975.
Entreprenören, Konsumhandlaren och lokala Lidingöprofilen Rune Lundgren var pådrivande ledare och penninganskaffare i LSK Volleyboll. Han var förresten far till klubbens stjärna Janne Lundgren. Jörn minns Rune:
– En man med många kvaliteter och med ett smart och vinnande sätt. Han var aldrig ordförande i LSK men han var en stark man i bakgrunden - med sitt kontaktnät och entreprenörsanda.
Rune Lundgren har fått många bra idéer förverkligade genom åren. För Lidingö Volleyboll ordnade han redan på 60-talet det stora skinklotteriet – säkert några läsare som minns – men det mest minnesvärda för just LSK:s volleybollsektion var att ta fram en årlig prydnadstallrik för oss Lidingöbor, som alla bara måste ha. På den tiden var det här med samlingstallrikar i porslin mäkta populärt. Hur många köpte inte de gamla jultallrikarna från exempelvis Rörstrand? Många trodde nog att tallrikarna skulle öka i värde i framtiden, men så blev det som bekant inte. Men på 70-talet såg man det nästan lika mycket som en investering som fin prydnad. Och minne.
Tallrikskommittén bestod av Rune Lundgren själv, volleybollspelaren Janne Svensson och fotograf Bo Carsing. Man gjorde avtal med Gustavsbergs Porslinsfabrik att tillverka dem och anlitade tecknaren Sören Wästerborn att måla tallriksdekoren efter Carsings fina foton. Kommittén valde ut sex motiv på historiskt intressanta byggnader runt om vårt älskade Lidingö, oftast gårdar. En tallrik per år i sex år.
– Det som var så fint med den här serien till skillnad från andra tallrikar är att här skulle det bara bli sex stycken, säger Jörn Bäckström.
Det var viktigt att detta skulle vara i begränsad upplaga, alltför att öka intresset och att de som köpte skulle känna att detta inte var något som skulle tillverkas på nytt om några år. Men självklart gjordes tillräckligt många för att det skulle generera ett ordentlig tillskott till volleybollklubben.
Premiärårets tallrik såldes lördagen före första advent 1975 på Torsviks Torg. Klassisk torghandel som många säkert kommer ihåg och kön var lång, minns Jörn. Det blev en tradition, alltid tallriks-kö lördagen före första advent. Man kunde nämligen aldrig köpa tallriken i detaljhandeln.
Snabbt blev Lidingötallriken populär, en given julklapp det året, och flera år som följde. 50 kr stycket kostade de inledningsvis, berättar han och tar fram tallrikarna han köpte mellan 1975 och 1980. De är fortfarande i sina originalförpackningar från Gustavsberg och aldrig upphängda.
Första årets tallrik hade gamla Lidingö Stadshus som motiv. Ett förståeligt val. Det fina gamla stadshuset – som förresten tjänstgjort som epidemisjukhus – hade rivits tre år tidigare, 1972. Det nya moderna kommunalhuset togs i bruk året före tallriken gjordes, alltså 1974. Jag måste säga att det är välgjorda tallrikar som jag blir visade. Blå dekor på benporslin, en anrik specialitet på Gustavsbergs Porslinsfabrik.
Ruljansen gick bra – liksom framgångarna för den nya ungdomsverksamheten (flera junior-SM-guld) – så tallrikskommittén tog ett kontroversiellt beslut och fortsatte sex år till med Lidingötallriken. Serien 1981-1986 köpte dock aldrig Jörn, av princip. Han minns att det fanns de som var besvikna på volleybollklubben och kände sig lurade, då den första tallriksserien skulle vara något exklusivt. Så mycket för orden ”Lidingötallriken 1975-1980, en unik utgåva” som det stod i broschyren som medföljde...
Lidingö SK:s segersvit bröts ironiskt nog året efter första tallriken i den nya omgången. 1982 förlorade man mästartiteln till Flodby VK, som rekryterat tidigare Lidingöspelaren Lennart Larsson som tränare. Men sen kom man igen 1987 och 1990.
Den mest kända Lidingöspelaren i breda kretsar, är odiskutabelt Anders Kristiansson, uppvuxen i Sollentuna men spelade många år i Lidingö då det gick som bäst. Färgstarke Anders Kristiansson blev sedermera förbundskapten i svenska herrlandslaget 1976–1996, del i det svenska volleybollundret och volleybollsveriges ansikte utåt. Men innan förbundskaptensjobbet så hann han faktiskt med att vikariera som gympalärare på Hersby, för den då mycket unge idrottsläraren Göran Svensson.
Idag är det få som köper nya samlartallrikar. Ja, det skulle vara Royal Copenhagens jultallrikar som är undantaget då. Eller vad säger läsekretsen? Men visst ser det hemtrevligt ut och många gör helt rätt i att låta dem de köpte på den gamla goda tiden hänga kvar på väggen – men det är en generationsfråga.
Välkända hembygdsguiden Gunilla Dessen, 80+, berättar över telefon att det ännu för några få år sen fortfarande fanns ett intresse för Lidingötallriken.
– När jag skulle sälja av några tallrikar ur serien så var det ett stort sug från andra Lidingöbor, säger hon.
Jörn Bäckström såg dem aldrig som prydnad utan som minne, och en självklar sak att köpa – en klubbanknytningsgrej. En sak man skulle ha.
– Sen gör det ju inte saken sämre att motiven är snygga och att det finns en kulturhistorisk aspekt på det, säger han.
Trevlig läsning, tack Gustaf Larsson!
Ja, vem minns inte Lidingötallriken ? Hade själv hela serien på väggen i matrummet i slutet på 90-talet. Min svärfar, som för övrigt också heter Rune, hade på den tiden goda kontakter med Rune Lundgren och lyckades varje år få köpa ett dussin tallrikar som en form av investering. Då svärfar flyttade ett lager för drygt 20 år sedan fick jag och min fru överta över 100 Lidingötallrikar i oupackade kartonger. Vi gjorde några lama försök att sälja dem men intresset var iskallt. Det slutade med att vi skänkte bort hela partiet till Lidingö Hembygdsmuseum. Så om någon är intresserad av att köpa Lidingötallrikar borde museet ha en del kvar på lager.