Lidingökvinnor: Wilhelmina Skogh

Historia13 juni 2021 kl 05.39

Wilhelmina Skogh (1850-1926) var gotländskan som blev en av industrialiseringens största entreprenörer och pionjärer. Tack var sitt nytänkande, sin drivkraft, envishet och mod lyckades hon bli en av landets mest framgångsrika företagsledare.  Wilhelmina var pionjären som blåste liv i svensk turistindustri och i hotell- och restaurangbranschen.

Hon ägde och hade hand om flera turisthotell utmed den nya järnvägen i Bergslagen och Dalarna. Senare handplockades hon som vd till Grand Hôtel i Stockholm och lät bygga Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården. I början av 1900-talet bosatte sig Wilhelmina på ”borgen” Foresta på berget vid Lilla Värtan på Lidingö.

Wilhelmina Skogh föddes på Gotland. Hon växte upp hos morföräldrarna på Fårö. Tolv år gammal lämnade hon barndomshemmet för att försörja sig i Stockholm. Första arbetet var på Restaurang Strömparterren som diskerska.  Efter många års slit som barnjungfru och piga började hennes framgångssaga 1875 i Storvik, Gästrikland. Det här var en tid då gästgiverierna och värdshusen ersattes av järnvägsrestauranger och järnvägshotell.

Wilhelmina sökte tillstånd att bygga järnvägshotell i Storvik. Snart blev Storviks hotell känt som ett av de modernaste och komfortablaste i landet. Där bjöds bästa maten och framför allt servicen! Hon förde in värme och elektricitet i hotellen och annonserade i storstadstidningar. Hon reste till kontinenten och inspirerades av inredning, blomsterdekorationer, menyer och viner och introducerade råa grönsaker och olivolje- dressingar och odlade grönsaker samt tulpaner i egna växthus.

Grand Hôtel på Blasieholmen 1901, där Wilhelmina var vd.

År 1902 handplockades Wilhelmina som vd till Grand Hôtel i Stockholm. Hon lät uppföra annexet Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården, som med tiden blev en unik festlokal med tropiska växter, gräsmatta och en stor fontän mitt i salen. Hon var en hårdför chef som inte tolererade avsteg från den disciplin som hon krävde av sina anställda.  Men så var även de manliga cheferna i dåtidens hotell- och restaurang-bransch. Inne i Vinterträdgården fanns en balkong där Wilhelmina övervakade de anställda; avdrag på lönen var den vanligaste boten. Åren på Grand började bra men snart började hennes stabila ställning vackla. Kostnaderna för Vinterträdgården skenade och gästerna svek. 1910 avgick hon som verkställande direktör, trött på alla intriger och orättvis kritik.

År 1906 köpte Wilhelmina tomten på berget i Herserud på Lidingö och lät uppföra villan efter förebild från en medeltida riddarborg i Rhendalen i Tyskland. Namnet är taget efter hennes namn; Foresta betyder skog på italienska. Arkitekter var Ernst Stenhammar och Edvard Bernhard. Villan är byggd av kalksten från Gotland. Foresta var hennes privatbostad fram till 1922 då den ekonomiska situationen blev akut. Hon erbjöd Lidingö köping att köpa fastigheten, men då detta avböjdes tvingades hon sälja och flytta in i en mindre lägenhet på Grand Hôtel. Wilhelmina ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Gravmonumentet pryds av en stor ängel skulpterad ur ett solitt marmorblock. Hon fick Vasamedaljen och H.M. Konungens medalj i 8:e storleken i guld med högblått band.

Lidingö Nyheter presenterar under sommaren en serie av artiklar under namnet ”Lidingökvinnor” i samarbete med Lidingö Hembygdsförening och Lidingö museum. I höst planerar man en utställning på museet med samma namn.

Ann Collste

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *