För varje år får vi allt fler äldre. Detta är enormt glädjande, men tyvärr får våra årsrika inte det stöd de förtjänar av samhället. Mer måste göras för att garantera att livets sista år omges av lika mycket kärlek och omtanke som de första.
Vi i Liberalerna tar kampen mot åldersdiskrimineringen på alla de områden där vi möter den. Det handlar inte minst om hälso- och sjukvården. Åldersgränser vid till exempel screening för bröstcancer har utgått ifrån vilka åldersgrupper som förekommer i kliniska undersökningar – inte de åldersgrupper där sjukdomen faktiskt förekommer. En femtedel av de kvinnor som drabbas av bröstcancer är äldre än 74, trots det är det där screeningen upphör.
Även inom andra delar av hälso- och sjukvården behöver äldres situation få mer uppmärksamhet. Förskrivningskompetensen hos läkarkåren är idag mycket lägre än den bör vara, vilket leder till onödiga risker för de som dagligen tar flera läkemedel – en grupp som till stor del utgörs av de äldre och de multisjuka. Därför förespråkar vi i Liberalerna att en läkemedelsexamen blir ett krav för läkarexamen, och att ökat fokus läggs på fortbildning av yrkesverksamma läkare för att garantera att just kunskapen om hur olika läkemedel reagerar med varandra alltid hålls uppdaterad.
Idag är det alltför svårt för de äldre som kan och vill stanna i arbetslivet att göra just detta. Ett helt yrkesliv av erfarenhet ska värdesättas, inte sorteras bort. Förvärvsarbete efter 65 år fyllda är bra för den enskildes privatekonomi och hälsa, och det är även bra för Sverige.
Världen ser markant annorlunda ut nu än den gjorde förr. Den ökade digitaliseringen, för att inte tala om utfasandet av kontanter, tränger undan många äldre från samhällsdeltagande. För att säkerställa att tillgången till myndigheter och andra samhällsinstitutioner inte minskar på äldre dar behöver vi säkerställa att analoga stödfunktioner tillhandahålls. Det kan handla om något så enkelt som att få prata med en människa istället för en chattbot när man ringer en myndighet eller ett företag.
Det finns mycket i digitaliseringen som förenklar för äldre och deras anhöriga. Digitala armband med larmknappar har gjort underverk vid fallolyckor i hemmet och har låtit många äldre och anhöriga sova tryggare om nätterna. Det är av största vikt att digitaliseringen och resterande samhällsutveckling görs med äldre i åtanke, istället för i bortglömdhet.
Barbro Westerholm (L) Talesperson i frågor om årsrika och riksdagsledamot
Amelie Tarschys Ingre (L) Ordförande Regionstyrelsen innovation och utvecklingsutskott och regionrådskandidat
Noterar att SPF har en avvikande uppfattning om kontanterna. Men L får givetvis tycka vad dom vill även om de inte är ense med det ena pensionärsförbundet. Vad tycker SPR i den frågan?
”Liberaler tar kampen för de årsrika”, säger (L) genom bl.a. Barbro Westerholm, som ju är både äldre och genom sin tidigare profession väl insatt i hälso- och sjukvårdsfrågor. (L) konstaterar att de äldre inte får det stöd de förtjänar av samhället. Mer måste göras för att garantera att livets sista år omges av lika mycket kärlek och omtanke som de första. – Det är bara att hålla med.
Men vad har då (L) gjort för de äldre i fråga om lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade/LSS? LSS togs fram av dåvarande socialministern Bengt Westerberg (FP) och trädde i kraft 1994. LSS är en viktig lag som ska tillförsäkra stöd till de mest behövande, bl.a. genom tillgång till personlig assistans.
(L) säger: ”Vi i Liberalerna tar kampen mot åldersdiskrimineringen på alla de områden där vi möter den. Det handlar inte minst om hälso- och sjukvården.” Så bra! Men det stämmer inte. LSS säger att personlig assistans inte får ges till den som har fyllt 65 år (ändras nästa år till 66 år).
Jag är över 66 år och har drabbats av en sjukdom som oundvikligen leder till att jag mot slutet av mitt liv kommer att behöva hjälp med allt. Sjukdomen berättigar enligt LSS principiellt till personlig assistans. Men jag är för gammal för att få detta. Av åldersskäl är jag utestängd från denna omvårdnadsmöjlighet. Den dag jag dygnet runt behöver hjälp med allt förslår inte hemtjänsten längre och inte heller AsiH (avancerad sjukvård i hemmet). I det läget skulle personlig assistans kunnat ge mig ett värdigt slut på det jordiska livet. Men riksdagens ledamöter har bestämt att jag inte ska få denna omvårdnad, inte ens när jag är döende. Jag kommer att hänvisas till att avsluta mitt liv på en institution.
Vad gör (L) – och vad har partiet gjort – för att rätta till denna brutala diskriminering av äldre?
Johan Appelberg