Det pågick vägarbeten på Råsundavägen där mitt då treåringe barnbarn var ute på promenad med sin mor. På andra sidan höll en asfaltläggare på med att sprida ett jämnt lager asfalt på vägen - något som uppenbarligen fascinerade den lille.
Hans mor böjde sig då ned, pekade mot asfaltläggningsmaskinen och sa:
– Du ser du tornet på asfaltläggningsmaskinen. Och du ser också bokstäverna på tornet? Det är där, just där som mamma arbetar.
Utan att ta ögonen från asfaltläggningen svarade barnet, som just fått en ljus idé.
– Men mamma! JAG kan hjälpa dig att lägga ut den där asfalten!
I familjen var det inte vanligt att barn fick fickpengar. Men i hemmet hade mitt barnbarn då och då fått höra att när det väl var dags för löneförhöjning på företaget där hans mor arbetar, så skulle även sonen få en slant så han kunde spara till något som han hade önskat. Och så kom dagen då det även blev utdelning för mitt barnbarn. Han hade ju varit så flitig och plockat upp alla leksaker som legat utspridda och snabbt hade det gått.
För den som senare var intresserad av att höra hur det gått till, tyckte sexåringen att det kanske tarvades en förklaring:
– Ja, jag har ju faktiskt inte haft någon löneförhöjning sedan jag var fyra år!
När det gäller små barn och språkets utveckling kan det vara både roande och rörande att lyssna på barn. Ibland kan det vara en ren felsägning av någon vuxen, som barnet naturligtvis kan ha lagt på minnet.
När barnbarnet just hade börjat förskolan så brukade han och jag ställa oss vid fönstret i vardagsrummet vid hemkomsten och titta på all trafik som for förbi i hög hastighet på Råsundavägen. Då gällde det för mig som är måttligt bilintresserad att komma på vad det var fordon så jag kunde svara rätt på ”Vad är det?” ”Vad är det?” Hans Lego-katalog var då till stor hjälp.
Jag kallar den fasen SUBSTANTIVSJUKAN. Han samlade på substantiv. Brandsläckaren på förskolan är ett sådant exempel. Den skulle han kolla och känna på så fort han kom åt. Första gången han lade märke till Brandsläckaren och frågade mig ”Vad är det?” så råkade jag svara. ”Det är en Brandspruta!” Och tack vare min felsägning som var helt ok i hans öron, så fick den termen hänga med bra länge.