Kring en filminspelning på 40-talet

Egnahemsrörelsen skildrades i journalfilm på 1940-talet. Här en bild från potatisodling på tomten i Uppsala.
Kåserier17 juli 2021 kl 05.00

”Och när de ringde nästa gång angående filminspelning så måste jag ha varit ute,  för sedan hörde jag aldrig ifrån dem igen,” avrundade jag min berättelse lite skämtsamt så att personen jag talade med skulle förstå att jag stod med bägge fötterna på jorden. 

”Det var nog en journalfilm,” replikerade vänligt mannen som hade slagit sig ned bredvid mig i lunchrummet på Arkitekturskolan på KTH. Jag hade lockats att berätta om en händelse i min tidiga barndom från en filminspelning i mitten på 40-talet. Så fick jag då tack vare mitt lunchsällskap den dagen veta rätt benämning på episoden, som alltså handlade om en journalfilm. Att den mannen redan var känd i vida kretsar som Roy Andersson hade inte riktigt sjunkit in i mitt medvetande när han presenterade sig. Men det stod snart klart att han tydligen hade stor erfarenhet som filmskapare och regissör och nu sökte statister. 

Men vad var det då för filminspelning som nu är på tal? Jo omkring 1945 skulle en filminspelning äga rum vid det hus på Lidingö som min far höll på att bygga från grunden på en brant södertomt vid Södra Kungsvägen. Tomten måste ha sett likadan ut sedan urminnes tider: berg i dagen och överallt stora klippblock krönta av tallar och björkar. I familjen var vi nu fyra, mina föräldrar, jag och min tre år yngre bror. Hur min far kommit i kontakt med filmfolket vet jag inte men det var säkert någon som kände någon som tyckte - rätt eller fel - att det kunde bli en story - som ett tidsdokument. Det är väl det som är innebörden med journalfilm, nämligen att skildra vardagen. Handlingen rörde sig om ett egnahemsbygge. Det var dock inte min far som tog initiativet till filmen,  så mycket har jag förstått. Han var nämligen skeptisk till det mesta som inte hade med rent kroppsarbete att göra. ”En ann är så god som en ann,” hördes han någon gång muttra.  

En jämnårig pojke och jag hade var sin roll i filmen. Ett staket avgränsade tomten Häggen III från tomten intill som var en gammal villa från början av seklet med separat ekonomibyggnad. I staketet fanns ett hål som jag skulle krypa genom och sedan stå där  och vinka till pojken vars namn jag glömt på den andra sidan. "Farväl till Enskede” var min replik där jag stod och vinkade. Än idag är jag osäker på frasen.  Men antagligen skulle pojken och jag härma de vuxna så att jag stod och vinkade skulle i så fall betyda att min motspelare drog ut i fält för att göra lumpen. Fanns det inte ett exercisfält i Enskede?

En annan scen var när vi satt vid köksbordet, dock med riktiga skådespelare som föräldrar. Mellan tagningarna fick jag en handfull slantar för att handla godis till mig och de andra ungarna som hängde filmfolket i hälarna. Jag var med på noterna men så fort som benen bar kilade jag från de andra och ned till Gullvivans Konditori, intill Parkvägens station, och köpte godis av Karola för alla slantarna och godiset proppade jag i munnen så mycket det bara gick. Det måste ha varit en lustig syn en femåring med margaretaflätor och rosett mitt på hjässan, en mun med tänder missfärgade av karies och kinderna fulla av godis. Måhända fanns litet godis kvar när eftersläntarna, de andra barnen, kom  i en tropp men inte var det mycket. På frågan från den i filmteamet som gett mig pengar till godis ”Har de andra barnen fått godis?" svarade jag undvikande och skamset. Nästa dag fick jag mer pengar till godis och samma sak upprepades med samma nesliga undvikande av att svara på frågan om även de andra barnen fått godis.  Men det blev ingen mer rusning till Gullvivans Konditori för att köpa godis. Min mor satte stopp för det när jag började tappa matlusten vid måltiderna.

En dag skulle familjen  åka in till stan för att gå på bio; ett nytt fenomen för barn som aldrig sett  film förut. Det här var ju ett decennium innan televisionen gjorde sitt inträde i var mans hem. Så satt vi då  i den mörklagda biosalongen och på filmduken började vissa bilder kännas bekanta på något egendomligt vis. När en bild på vårt hus visades var det dags; då ställde jag mig upp, pekade och sa med hög röst "Där är vårt hus!"  och en sekvens senare ”Där är jag”"Tyst nu Karin och sitt ned,” sa mor.  Med låg röst  försökte jag då förklara vad jag hade sett. Jag vet inte om vi såg hela filmen eller om vi fick gå tidigare.  

Senare skulle en gallring ske i filmbolagets arkiv av gamla bilder från filminspelningar. Familjen fick en mängd  foton från filminspelningen hemsända som vi skulle få behålla om vi ville. Vi satt vid bordet och tittade igenom högen av foton men jag tordes inte säga att bilderna kunde vara roligt att ha, av respekt för min far och hans klentrogna syn på ”filmfolk” i allmänhet.  Men inte var föräldrarna konsekventa inte -  och vem är det? För si Greta Garbo beundrade de och likaså Ingrid Bergman. Det var bara allt omkring som de inte  förstod sig på.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *