Inger Grimlund ordnar krabbfest hemma för vännerna.
Precis så ville vi ha det! Kalas på krabba. Men – hur gör man egentligen? Ja, hur gör man för att komma innanför skalet? Sanningen att säga är det inte helt lätt. Starka nypor, en tuff kniv och kanske också en nötknäppare. Därtill en skaldjursgaffel som kan hjälpa till att peta ur det goda krabbköttet från klor och ben. Rena rama operationsverktygen. Nu är de så att jag en gång fick lära mig knepen av proffsen på Restaurangakademien, hur man fixar det hela!
Så jag ville gärna dela med mig till mina vänner i A-huset där jag bor på Hiertagården. Vi skulle bli sju runt bordet. Redan här börjar svårigheterna torna upp sig. Fick vi verkligen rum och hade jag redskap till alla? Hur skulle undervisningen gå till, jag har ju inte Restaurangakademiens vana och resurser i mitt lilla kök. I nattens mörk timma vände jag och vred på problemet och kom fram till att det ändå kanske var enklast att jag själv öppnade och rensade krabborna från magar och gälar och sedan berättade hur jag gjort för de som var intresserade.
För en vecka sedan hade jag också tränat hemma hos min dotter Annica, då var vi fem till antalet. Allt gick bra, så varför skulle inte den här krabbfesten bli bra – eller kanske ännu bättre. Man kan ju alltid hoppas. Var och en skulle i vilket fall som helst ta med sig dryck och visst skulle det vara ett knytkalas! Alltså. Inget att förlora för min del!
Det viktigaste av allt är ändå kvaliteten på krabborna. Och här hade jag en bra referens; ICA Nära Rudboda. Varför just Rudboda – undrar ni kanske? Svaret är – att här, bakom den välfyllda disken finns en kunnig man, Bengt Lindström är namnet. Han började sin yrkesbana 1974, då en blyg grabb som fick hjälp att öva upp sin sociala kompetens som hjälp i butiken. Efter lumpen gick Bengt bland annat köttutbildning på olika seminarier. Frånsett ett halvår på ICA Karlaplan har han varit ICA Rudboda trogen i alla år!
– Ja, kött är min grej, säger den erfarne Bengt i dag men tillägger; fisk och skaldjur blir mer och mer intressanta att marknadsföra. Och då inte minst krabbor från Norge.
Så packar Bengt in de sju utvalda – inte för stora, var och en lagom för en person. Det är just det som är viktigt, för mig. Att inte behöva dela krabban i två delar. Utan att kunna öppna upp hela ryggskölden för att då se allt det goda innehållet av smörigt röd rom. Det tar tid att äta en krabba. Man får ta fingrarna till hjälp när inte redskapen räcker till. En stor skål ska finnas på bordet för skal och rens. En god krabbsås hör till och rostat bröd. Och så något att dricka - mer behövs inte.
Som sagt – det tar tid att äta krabba men tiden räcker också till för samtal, minnen och idéer för nästa träff – nu närmar sig Lucia med levande ljus och skönsång. Säg inte annat än att livet är helt underbart! Eller – det blir vad men gör det till.
Sömnlös hundraåring
Under dagen hittar krabban ett gömställe där den kan vila, men havets faror låter den inte få någon sömn. Den har alltid ögonen öppna och dess ”nos” – antennen mellan ögonen – är i ständig rörelse för att upptäcka eventuella hot och faror runt hörnet. Det är en strategi som hjälper den att leva längre och vissa krabbor kan leva upp till hundra år. Det är möjligt att det idag finns krabbor som genomlevde första världskriget.
Krabban (cancer pagurus) är den största ätbara krabban som förekommer naturligt i norska vatten. Kungskrabban och snökrabban är större, men båda planterades ut i norska vatten av människor. Ryggskölden är vanligtvis 9 centimeter lång och 15 centimeter bred, men under gynnsamma förhållanden kan den bli hela 25 centimeter bred.
Även om krabbfiske har blivit något av en hobby för många norrmän finns det gott om dem kvar åt yrkesfiskarna. Havet är fullt av de här bruna små nyparna, och du hittar dem längs hela norska kusten. De känner sig särskilt hemma i Norges saltvatten och föredrar stenar och fast mark under klorna.