Klämma eller stut?

Bordet dukat för surströmmingspremiär – alltid tredje torsdagen i augusti.

Ja, det är frågan – och svaret blir för det mesta – både och! Alltså behöver vi köpa två sorters tunnbröd, mjukt och knapertorrt. För när det gäller surströmming är tillbehören mycket viktiga. Ska vi fortsätta med inköpslistan är ett gott lättsaltat smör viktigt, rödlök och mandelpotatis, och så själva surströmmingen – naturligtvis. Även här finns det olika önskemål att ta hänsyn till. En i gänget vill ha filéad surströmming, en annan surströmming med rom – ändå är de traditionella inläggningarna från Röda Ulven eller Oskars vanligast. Hur som helst är det själva öppnandet av burken som ger föreställningen en hel del dramatik. Hur gör man – egentligen.

Säkert har du en konservöppnare hemma – tyvärr duger inte din gamla Röda Klara som sitter fast på väggen. Nej, du måste kunna hantera processen utomhus eller öppna burken i en balja fylld med vatten. Om strömmingen är mogen så är det ett kraftigt övertryck i burken som kan förorsaka en spadfontän! Men låt nu inte den kraftfulla doften avskräcka – smaken är mildare än du vågar tro.

Vi kan dela upp befolkningen i två grupper – en som älskar surströmming – en som hatar den med alla sina sinnen. Det gäller att inte få med en ”hatare” på surströmmingskalaset. Någon som sitter och suckar och håller sig för näsan. Kanske kan en liten nubbe vara behjälplig, men ändå. Skulle någon vara nyfiken nybörjare är det än mer viktigt att det råder en positiv stämning runt surströmmingsburkarna.

Att surströmming är en svensk delikatess vet väl alla – men visst kan man vidga vyerna och inviga vänner i våra grannländer i den svenska smaken. Med surströmming, tunnbröd, rödlök, mandelpotatis och hela baletten av rekvisita som hör till en rejäl surströmmingsfest reste jag över Sundet för att bjuda mina danska vänner på en riktigt svensk måltid. Jag hade i god tid informerat om att bäst var att duka ute i trädgården och att värden själv skulle stå för drycken – ett dansk öl och därtill ”en Gammeldansk”…

Gästerna anlände i skymningen – mycket eleganta och verserade och lätt förvånade över att det var dukat ute i friska luften. Jag förklarade anledningen – att den egensinniga doften från kvällens delikatess – surströmming gjorde sig bäst utomhus. Burkarna öppnades elegant av värden själv, iklädd rejält förkläde som skydd mot eventuella kaskader av surströmmingsspad. (Jag hade tidigare sänt ut en varning.) Gästerna följde med spänning hela processen och insöp doften med lätt förvånat uttryck. Så var det dags för mig att lära ut hur man gör en klämma; först rensa strömmingen – ta bort fenor, ryggrad och inälvor, men skinn och rom kan man äta.

Nu var alla med på galoppen – och det var dags att bre smör på tunnbrödet (inget danskt rågbröd här inte!) och så skiva över lite nykokt mandelpotatis, fördela den rensade surströmmingen över brödet och till sist strö på  finhackad rödlök. Jag demonstrerade hur man gör en klämma – då lägger man över ett lock av en skiva tunnbröd ”och klämmer till”. Har man mjukt tunnbröd rullar man härligheten till en ”stut”. Så långt var allt gott och väl – men! Just när vi kommit så långt hände något!

Flugor, flugor, flugor!!! Jag försökte väl vifta bort flugorna, men det visade sig svårt. Jag kände mig helt hjälplös – jag var ju inte på hemmaplan… Alla runt bordet försökte se oberörda ut och mumsade på så gott det gick. En och annan ”Gammeldansk” dämpade irritationen och värden gjorde så gott han kunde med hjälp av en flugsmälla. Nåja, surströmmingen gick åt och diskussionerna runt bordet var livliga tills det var dags att bryta upp. Då reser sig en av de stiliga damerna upp, klingar i glaset och säger med hög stämma: ”Tack för en mycket intressant måltid!”

Som sagt – det är inte utan att jag håller med talaren, men vis av skadan serverar vi numera vår surströmming inomhus. Även här på Hiertagården. Hur man gör i Danmark, vet jag inte…