Katte-matte

Kåserier10 februari 2024 kl 03.171

Jag har aldrig varit bra i matematik. Nej siffror var inte min grej. Det var ordet som gällde. Jag minns en skolbok som hette ”Räkna med bråk”. Det tyckte jag lät festligt. Tills jag öppnade den och såg att den handlade om nämnare och täljare. När jag tittar igenom mina gamla betyg upptäcker jag att i den gamla folkskolan fanns både ämnet ”Räkning o. geometri, (med underrubriken; tillämpad räkning), samt mekanisk räkning”. Bara det lät ju väldigt krångligt. Jag blir än mer förvånad när jag ser att jag i dessa hade AB-, resp. AB i slutbetyg. Men sen, efter sexan, när matten blev allt svårare gick det utför ordentligt, för i både real- och studentexamen hade jag bara B, som var godkänt. Som tur var hade jag valt allmänna språklinjen, där ju ordet var avgörande. På vilket språk det än gällde.

Min Lidingökompis Sigurd, som hade lika svårt för matte som jag, hade en kusin som hette Konrad. Han bodde på Skolvägen och båda hans föräldrar var lärare. Kunde det bli bättre? Han erbjöd sig att hjälpa oss två mindre sifferbegåvade att klara realexamens mattebetyg där vi båda befann oss i glipan mellan B och BC. Detta trots att vi lärt oss konstiga ord som abskissa, origo och koordinatsystem.

Vi inhandlade en masonitskiva på Canada brädgård, en burk svart, matt färg i Lidingö Färgaffär och skolkritor i Lidingö bokhandel. Med vår egenhändigt hopsnickrade griffeltavla satte vi sen igång hemma i Sigurds källare. Efter att vi felfritt rabblat upp multiplikationstabellen och en snabbgenomgång av våra övriga bristfälliga kunskaper konstaterade Konrad att vår riktiga ”akilleshäl” var den knepiga krumeluren som kallades rotmärke. Det liknade ett missbildat V vars högra stapel var längre än den vänstra, fortsatte en bit uppåt där den avslutades utdragen i en vågrät rak linje en bit österut. Under detta magiska tecken kunde siffror hamna och förvandlas till något de ursprungligen inte var. Eller tvärtom. Konrad tog itu med det på ett minst sagt ovanligt sätt. Han började helt sonika med att omvandla siffrorna till katter. Sen serverade han oss följande uppgift:  - Hur många liv har katten till godo om man ”tar roten” ur dess ursprungliga antal? Vi visste ju att katten enligt sägen hade nio liv, men för övrigt hajade vi ingenting. Då ritade han upp nio små katter på rad under taket på ett långt utdraget rotmärke. (Han la till en liten sol uppe i ena hörnet). Sen drog han ett likhetstecken och ritade tre småkatter på rad med en liten tvåa upptill (som liknade en mus). Sen sa han att den där ”mustvåan” betydde att dom tre katterna skulle ta sitt antal gånger sig själva. Alltså tre gånger tre som ju blev nio (enligt treans tabell). Alltså hade katten tre liv till godo efter man tagit roten ur (livet av höll jag på att säga) dom nio ursprungliga. Detta absurda sätt att räkna föll oss helt i smaken och vi kom att få godkänt i våra realexamensbetyg. 

Men Konrad hade andra överraskande sidor också. Efter att inte ha setts på ett par år kunde han dyka upp helt oväntat och fråga: - Hänge´ru med till Polen? Om man då blev tyst lite för länge, fortsatte han ivrigt: - I morron!

Sista gången jag såg honom hade han just kommit hem från Berlin där han och en tjej roat sig med att spreja ”Yankees go home!!!” på amerikanska stridsvagnar och åkt fast. På ett mirakulöst sätt hade han via svensk diplomati lyckats ta sig hem.

Jag undrar om jag skulle känna igen honom om jag stötte på honom idag, det är ju hela sextio år sen sist. Men det där med katterna har jag inte glömt. Det har jag faktiskt haft en viss användning av.

Kommentarer

  1. Hög igenkänning.
    Magister Aronsson tyckte att jag lika gärna kunde skriva dikter under mattelektionerna, då det visat sig utsiktslöst att lära mig något mer om siffror än jag redan kunde (räkna rätt i affären).
    Valde såklart allmänna språklinjen och det gick bättre.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *