Kåseri: Tulsa, Oklahoma.

Kåserier1 juli 2023 kl 03.262

1–3 maj, 1960

Bussresan till Tulsa skulle ta 40 timmar. Chauffören presenterade sig som Scott och undrade om nån hade nåt emot lite soft music sådär på kvällskvisten. Eftersom ingen misstyckte ljöd snart Frank Sinatras ”One more forthe road” svagt i högtalaren. På sätena framför mig satt ett par fnittriga tonårstjejer och munhöggs om vem som var snyggast av Bobby Rydell, Bobby Darin och Bobby Vee. Jag påmindes om när det stod mellan Tommy Steele och Elvis Presley hemma på Lidingö. Tjejerna föredrog Tommy. Killarna Elvis. När jag väl somnade drömde jag mycket och vaknade flera gånger under natten. En gång av att jag hörde den gamla countrylåten ”I´m ten thousand miles away from home”. Jag tittade ut på stjärnhimlen och tänkte:

- Vi ser i alla fall samma stjärnor.

Vaknade kl. 8 på morgonen i Columbus; Ohio. Gick ut och åt frukost tillsammans med ett par killar som var påväg till Dallas och 2-årig militärtjänst. När jag kom på bussen igen hade en äldre dam satt sig på fönsterplatsen. Hon presenterade sig och fortsatte läsa sin Reader´s Digest. Jag sneglade och snappade upp rubriken ”Who will it be; Kennedy or Nixon?” Kl. 2 på natten stannade vi en hel timme i St:Louis. Jag gick in på toaletten för att tvätta mig i ansiktet och borsta tänderna. När jag var på väg ut hejdades jag av en liten svart kille som bar på en trälåda: - Excuse me mista, d´ya wan´ a shoeshaane? It´s only a nickel. Jag tittade på honom, han kunde inte vara mer än i min lillebrors ålder, d.v.s. 9-10 år! Och ensam, såhär mitt i natten! Innan jag ens hann svara hade han redan öppnat lådan och började plocka fram sina putsdon. Jag kunde bara inte säja nej så jag tittade på mina skor och sa: - Well, sure looks like they need it. Han sken upp och medan han förberedde sig frågade han: - Where a´ya goin´ sir? - To Tulsa Oklahoma, svarade jag. - That´ll be naace sir, sa han medan han raskt smetade ut skokrämen med fingrarna och satte igång. Han jobbade snabbt och effektivt, bytte trasor på löpande band och tittade upp på mig flera gånger. När jag trodde han var klar och började lyfta ned foten från den lilla träpallen sa han: - No no ! just one mo´ thing.. Han snörvlade till, spottade på skon och gav den tillsammans med den andra en slutbehandling med tunna vita trasor så de blev nästintill spegelblanka. Han tittade upp och log. - That´s it sir. It´ll be a nickel. Jag tackade, berömde honom och överräckte ett tiocentsmynt med orden: - One nickel ... for each shoe. Very cheap for a pair of brand new ones.

Vi var framme i Tulsa vid 12 tiden och mina väskor saknades. Chaffisen sa att de förmodligen hamnat på fel buss vid bytet i Indianapolis. Jag drev runt på stan några timmar. Konstaterade att många män gick omkring med cowboyhatt och solglasögon. När jag fått mina väskor tog jag en taxi till YMCA. Duschade, satte mig på sängkanten och började förbereda mig inför morgondagen. Vad skulle jag ha på mej? Vad skulle jag säga på arbetsförmedlingen? Skulle det vara upprop om jobben, som på sjömansförmedlingen i Stockholm? Eller skulle jag själv behöva presentera mig? Jag försökte få ihop en mening att lära mig utantill, som inte fick vara alltför svår. Började med att ”försvenska” de engelska orden, trodde att de på så sätt skulle bli lättare att komma ihåg. Men jag ville samtidigt få dem att låta amerikanska. Helst som dom pratade här i Oklahoma. Dom var kända för sin lite lantliga dialekt som kallades för ”southern drawl”. Den hade jag hört i en del westernfilmer och försökt härma.
Jag började med att skriva ner:

- Hello. I am from Sweden (Hällou. Aj äm fråm Sviden).

Men när jag sa det högt för mej själv tyckte jag det lät alltför strikt och skolmässigt. Det käcka hälsningsordet Hello bytte jag mot ”cowboyhälsningen” Howdy! som jag redan hört några säga ute på stan när de möttes. Sen tog jag bort första ordet I och tyckte det lät bättre med bara; äm fråm Sviden ... Seventin jers åld ...änd vånnö vörk äss ö kaouboj ånn ö ränsch. Jag formade händerna som en hörselgång till örat och sa meningen om och om igen tills jag tyckte den lät riktigt bra.

Sen släckte jag och somnade.

Text och foto: Hans Kähr
kahr@telia.com
Alla artiklar av Hans

Kommentarer

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *