Kåseri: I väntrummet.

Foto: Hans Kähr.
Kåserier8 juli 2023 kl 04.09

Jag satt hopsjunken på en stol i det kala väntrummet. Klädd i ett grönt operationsförkläde, skyddsmössa av plast på huvudet, alltför stora träskor. Sköterskan satt mittemot och följde mig med blicken. Jag skulle helst velat vara ensam, av den enkla anledningen att det var så jag kände mig. Innesluten i mig själv.
Hur kunde man dela en känsla som denna med en vilt främmande människa? En känsla som hoppades liv men fruktade död. Hur kunde jag delge henne vilka riktningar mina tankar tog i en kaosartad stund som denna. Att det kändes som att kastas tillbaka till dödens väntrum där jag suttit för mindre än ett år sedan och slitits mellan hopp och förtvivlan under ett par veckor.
Jag visste ju att även detta var livets eller dödens väntrum eftersom det just nu faktiskt var en kamp på liv och död som pågick därinne bakom den stängda dörren.
Varför hade dom frågat mig först och sedan plötsligt ändrat sig? Bara det var väl ett dåligt tecken, bevisade hur illa ställt det var. Dom hade frågat om jag tålde att se blod. Jag hade svarat att i en situation som denna tålde jag att se precis vad som helst.

Nere vid mina fötter låg väskan med sakerna ouppackade. Den guldgula staniolen från champagneflaskan skymtade mellan det silverblanka tandliknande blixtlåset. Det såg ut som ett stort hångrin.
”Där fick du för dina ytliga förberedelser. Du borde väl av erfarenhet veta hur allt kan förändras till sin motsats på bråkdelen av en sekund. På samma korta tid som kameraslutarens ridå faller. Tji fick du din ”paparazzi, för att du trodde att du tryggt skulle kunna stå där beredd med dina kameror och kallt registrera livets ankomst. Fånga det på bild och återframkalla det, om och om igen efter behag. Nu sitter du här än en gång ensam med din ångest. Efter nio glädjefyllda och behagliga månader tillsammans befinner ni er nu inne i varsitt rum, alla tre. Nu är du än en gång ensam med dina inre bilder, med friheten att skapa dina fantasifoster i ditt camera obscura”.

Plötsligt hörde jag svagt att sköterskan sa något och tittade upp. Hon log mot mig och jag lirkade försiktigt upp plasthuvan jag tvingats sätta på mig, då när jag först skulle få äga tillträde till operationssalen. Innan dom ändrade sig. Jag hade dragit ner den så långt att den hade begränsat min hörsel avsevärt.

– Va, sa du något? frågade jag
– Ja. jag tyckte jag hörde något därinne. Tyckte det lät som babyskrik!
– Vad säger du, jag har inte hört ett dugg!
– Nej det är väl inte så konstigt, du har ju haft skyddsmössan nerdragen över öronen hela tiden, skrattade hon.
– Kom så ska vi se efter!

Hon tog mig i handen och ledde mig en bit över den ödsliga korridoren och när dörren till operationssalen öppnades sträckte jag reflexmässigt fram mina sökande armar mot de två vitlöksdoftande operationssköterskorna. Och som är brukligt på en födelsedag sa dom - Grattis! och överlämnade den lilla omsorgsfullt inlindade gåvan åt mig. Och inom nån timme, lovade dom, skulle både jag och gossen själva kunna gratulera mamman vid hennes uppvaknande.

– Hon kommer med all sannolikhet tro att hon drömmer! sa en av sköterskorna på sin vackra finlandssvenska.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *