Kåseri: Gottegrisar

Kåserier15 juli 2023 kl 03.541

Ett par stenkast från Torsviks skola låg ”Fruktis”. Dit störtade vi oss direkt på frukostrasten för att så fort som möjligt få bort smaken av den sönderkokta torsken och liknande. 10-25 öre brukade de flesta av oss ha till sitt förfogande med det hände att någon av de mer vanartiga gossarna som snattade hemma hade en hel femtioöring. ”Jacko” hade haft en hel krona en gång, men så var han också den som redan hade smygrökt, duckat för frökens örfil och haft med sig en pinuptidning som han stulit ur sin storebrorsas byrålåda.

Trots att ”Fruktis” låg så nära var det ingen som vågade sig dit på kortrasterna, men på frukostrasten blev det däremot ren invasion. Affärsinnehavaren, en lång blek och magerlagd herre med slickad mittbena stod och fnittrade och gnuggade händerna när eleverna vällde in. Eftersom det på den här tiden inte var tal om att själv plocka ihop vad man ville ha så blev det till att lydigt ställa sig i kö och invänta sin tur. Nu gick betjäningen dessbättre väldigt snabbt eftersom nästan alla skulle ha exakt samma sak. Den stora favoriten var nämligen en liten syrlig gris som när den kom i munnen och blandades med saliven sakta förvandlade sig till ett vackert, rosa skum. Denna kemiskt framställda produkt gick sedan långt tillbaka under benämningen ”Tomtebrus”, (då i pulverform, inte att förväxla med rengöringsmedlet ”Tomteskur”).

Den här lilla grisen ägde de tilltalande egenskaper som vi folkskolebarn på den tiden krävde av snask. (ja, så helt vid sitt rätta namn benämndes godiset då).

1) Priset: 5 öre vilket var helt överkomligt.
2) Färgen: Oemotståndligt chockrosa.
3) Varaktigheten: Precis lagom lång för att inte hinna framkalla leda.
4) Smaken: Mystiskt odefinierbar och klart beroendeframkallande.

Butiksinnehavaren stod och sprätte upp nya kartonger på löpande band och blev svettblank i pannan medan barnen kom ut blankögda, en efter en med sina små vita papperspåsar. Skoltandläkaren fick snabbt mycket mer att göra och butiksägaren på ”Fruktis” dubblerad dagskassa. Denna för flera parter så lukrativa verksamhet pågick väl nåt halvår eller mer, men så en kväll hemma vid middagsbordet när pappa sitter och läser kvällstidningen får jag se en grovt rastrerad svart-vit bild på framsidan som föreställer nåt välbekant. Jag hinner aldrig läsa rubriken förrän pappa slår igen tidningen, håller upp framsidan framför ögonen på mig och säger:

- Såna här äter väl inte du va?

Nu ser jag klart och tydligt att bilden föreställer vårt favoritstimulantia, dock inte alls lika läcker i svart-vitt utförande.

- Eh,…jo, det händer väl…nån gång ibland…rätt sällan faktiskt.
- Var dom goda? frågar han sen, och jag reagerar först inte över hans val av tempusform på verbet utan svarar glatt:

- Ja dom e jättegoda, alla e som galna i dom.
- Så synd.
- Jaså, varför då då?
- Jo. att dom är det, eftersom dom är så livsfarliga.
– Livsfarliga?
– Ja, det står att dom innehåller kvicksilver och omedelbart skall totalförbjudas.
- Kvicksilver! tänkte jag…sånt där farligt som finns i spetsen på febertermometern!…som man …,
- Usch va äckligt!!!

Det kom som ett dråpslag för oss. Vi sörjde djupt och tvingades återgå till ”Riokola”. CAP-Olles ”Alpblock” och liknande sötsliskiga saker i samma prisklass. Alla gick och pratade lyriskt om grisarna, mindes den där lustfyllt kittlande känslan i gommen som spred sig ända upp i näsroten när bruset tog skruv. Och de mest lättsuggererade av oss, som jag råkade tillhöra, lyckades även visuellt återframkalla detta lyckorus så till den milda grad att vi ibland tycktes skymta den rosa fradgan i varandras mungipor.

Text och foto: Hans Kähr
kahr@telia.com
Alla artiklar av Hans

Kommentarer

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *