Många minnen dyker upp så här till påsk. Det är en tid som bäddad för drama – våren står för dörren, livets portar öppnar sig för äventyr och resfebern pirrar i kroppen. Då hände det sig en skärtorsdag för åtta år sedan att jag stod på huvudet i tunnelbanans rulltrappa i Ropsten. Jag trillade handlöst bakåt, svimmade och togs om hand av snälla människor som forslade mig till Danderyd. Det var ju inte riktigt så jag tänkt mig skärtorsdagen som skulle firats ute på Ingmarsö hos min glada familj.
Efter ett antal stygn i huvudet, lite syrgas och röntgen skrevs jag ut och tog en taxi. Men hem? Inte så kul när alla människor är ute på vift. Turligt nog var min dotter Annica kvar hemma på Lidingö. Hon åtog sig att ta hand om sin sårade mamma. Själv är hon av hävd häxa just den här dagen tillsammans med grannen Gun. De satt i solen och drack häxbrygd när jag släpades ur taxin, med hjälp av en lätt förvånad taxiförare.
Häxorna gav mig vänligt en kvast att stödja mig på. Huvudbandaget kom lite på sned och blodet sipprade fram i nacken. Häxorna såg lite avundsjuka ut, en häxvampyr hade tagit plats i deras krets! En helt ny företeelse, frågan var bara om en vampyr skulle bli accepterad i Blåkulla?
Ja, nu är det påsk igen och minnen dyker upp. Jag hoppas att jag inte ska trilla – om jag till äventyrs skulle våga mig ut i världen skulle jag ”i alla fall” ta hissen vid Ropsten och inte rulltrappan. Min nuvarande balans är inte att lita på. Även om jag regelbundet går på träning med mina gelikar 65+are (i det gänget är jag äldst!). Vi sitter på stora gummibollar och försöker då och då lyfta lite på benen men det är då minnena från rulltrappan kommer upp. Alltså sitter jag still. Så stilla jag kan. Däremot tar jag gärna tag i kvastskaften som delas ut till gänget. Det var faktiskt så att jag hört talas om att det trendigaste redskapet i år på gymmet är, just kvastskaft! För att göra alla i gruppen glada åkte jag till Beijers Bygg och köpte en bunt kvastskaft – man måste ju hänga med i trenderna även om man är till åren. Numera tränar vi med enkla redskap – bort med fula maskiner, in med boxhandskar, hantlar, gummisnoddar och stolar med bekväm sitthöjd. Ni kan inte ana hur många effektiva rörelser de hjälper dig att åstadkomma! Knäböj, armbågscrawl, balans och så har vi då press med kvastskaft.
Våra häxor hänger med i tiden. Min dotter Annica och hennes häxväninna Gun överger i år vårt vackra Lidingö och tar sig en tur till Nice för omväxlings skull. Problemet är bara att häxan Annica inte är i full vigör men jag hoppas då på att hon blir väl omhändertagen på plats. ”Det du ger, det får du” är ju ett gammalt ordspråk och med tanke på hur mycket omvårdnad hon gett sina vänner och familj under åren, så vore det väl sjutton om hon inte skulle få hjälp som häxa.
Vi talades vid före avresan, jag påminde henne om att ta med häxhatten och att inte ta rulltrappan utan leta reda på hissen vid Arlanda. Och jag tror säkert att det går att få tag i ett kvastskaft i Nice – sedan är nästa anhalt Blåkulla.
En god häxbrygd och något mer därtill önskar mamma Inger.
PS. Själv greppar jag mitt kvastskaft framför kroppen i axelhöjd, bröstar upp mig och pressar pinnen rakt upp överhuvudet med sträckta armar. Spänner rumpan och aktiverar magmusklerna – sen låter jag pinnen passera så nära näsan som möjligt! Vilken påsk det blir! Käpprätt till Blåkulla! DS.