Kändisön: Pär Lagerkvist

Nobelpristagare med ”egen” väg

Det berättas om den tyske filosofen Immanuel Kant att han varje dag tog en promenad i sin hemstad Königsberg, så punktligt att man kunde ställa sin klocka efter honom. Nästan detsamma berättas om Pär Lagerkvist: ”Han hade en bestämd runda från hemmet i Kalvhagen fram till Sticklinge gård och nedför backen till gamla Sticklingevägen. Samma promenad, vid samma tid och alltid i samma rock och basker”, berättar Erland Kjellin i Lidingöboken 2002. De, som kommer ihåg honom, beskriver honom som en vänlig äldre man. 

När Pär Lagerkvist (1891 – 1974) kom till Lidingö 1926 var ön ”inte längre i ropet”, som Lidingö Tidning skrev, och välbärgade stockholmare sökte sig hellre till Äppelviken i Bromma. Författare och andra kulturpersoner med måttliga inkomster kunde däremot hyra in sig här. Efter ett kort avbrott, då familjen bodde i Stockholm, återvände han till Lidingö för resten av sitt liv. Familjen bodde först i en lägenhet i Annelund men 1942 fick Pär byggnadslov för en enkel villa på dåvarande Vikingavägen som senare döptes om till Pär Lagerkvists väg. Det är en av de få vägar på Lidingö som fått namn efter en Lidingöbo.

Lagerkvist hade debuterat som ”arg ung man” under åren omkring första världskriget. I manifestet ”Den modärna litteraturens däkadens – den moderna konstens vitalitet” (1913) beskriver han hur han radikalt ville omforma tidens litterära idéer. Han övergav den fromhet som präglat föräldrahemmet och ett återkommande tema i hans litteratur är människans villkor i en värld där Gud är frånvarande. 

Hans litterära produktion är bred och omfattande: kritik, noveller, dikter, romaner, dramatik. 

Han, som börjat sin bana som modernist, blev förespråkare för den klassiska humanismen. 

Tidigare än de flesta såg Lagerkvist vilka följder som våldskulturerna i Italien och Tyskland skulle få och hans bok ”Bödeln” publicerades kort efter Hitlers maktövertagande. 

År 1940 blev han ledamot av Svenska Akademien och intog den avlidne Verner von Heidenstams stol. Heidenstam hade själv önskat att Lagerkvist skulle efterträda honom och i pressen gratulerar man akademien. För Lagerkvist var en folkkär författare, läst och citerad. När han 1945 tilldelades Bellmanpriset, som skulle gå till en ”verkligen framstående svensk skald”, var läsarna entusiastiska men inte förvånade. Priset var instiftat av makarna Anders och Emma Zorn och finansierat med avkastningen från Gyldene Freden.  

År 1950 utkom romanen ”Barabbas” om den rövare som friges på Golgata och som därefter – förgäves – försöker förstå Jesus och miraklet. Romanen blev en internationell framgång och anses vara avgörande för att Lagerkvist fick Nobelpriset 1951 ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”. Då var han en internationellt erkänd författare som varit en av favoriterna i förhandsspekulationerna. Utnämningen blev okontroversiell trots att Lagerkvist var ledamot i akademien.   

Text och bilder är hämtade från Lidingö museums utställning "Historiska herrar", som pågår just nu. På museet finns också en bok om de historiska herrarna att köpa.

Bengt Lagerkvist 1926 – 2013
På Lidingö växte Lagerkvists barn upp, dottern Elin och tvillingsönerna Bengt och Ulf. Bengt, som senare bodde på Canadastigen, blev en mycket uppskattad film- och tv-regissör som filmatiserat flera av pappans verk som bland annat ”Gäst hos verkligheten”, ”Midsommarnattsdröm i fattighuset” och ”Han som fick leva om sitt liv”. Mest känd för den stora publiken är Bengt dock för sina TV-serier: ”Någonstans i Sverige” och ”Hemsöborna”.