Kändisön: Nils Linnman

Legendariske radio- och TV-mannen, tillika naturkännaren, Nils Linnman, bodde på Lidingö i mer än 50 år. Från 40-talet tills han år 2000 flyttade till Sörmland för att bo nära dottern Åsa, efter älskade hustrun Gunnels bortgång. Nils dog två år senare, 2002, i en ålder av 87 år.

Han växte faktiskt upp på Gotland, det var nog inte alla som kände till, för gotländsk dialekt är knappast något man förknippar Nils Linnman med. Fadern var agronom och själv var han en ung och ivrig naturforskare och tog en fil. kand.

1945 kom han till Radiotjänst för att göra jordbruksprogram. Det var i denna veva han flyttade till Lidingö och en villa på Stormästarvägen i Hersby. Han och Gunnel fick en son och en dotter.

Jordbruksprogrammen i all ära men det är för naturprogrammen i radio på 50-talet som han blev allmänt känd och populär. Han startade tillsammans med Nils Dahlbeck radioprogrammet ”Naturen och vi” som sändes söndagar kl 13. Äldre läsare av Lidingö Nyheter minns honom nog särskilt för ”Gökotta” som sändes i radio varje lördag morgon klockan kvart över sex.

– Jag tyckte så väldigt mycket om att lyssna på Nils Linnmans program i radio på 50- och 60-talen, säger Gunvor Larsson, som på 80- och 90-talen jobbade som biologilärare på Källängens skola här på Lidingö.

Linnman var författare till en känd lärobok i biologi för högstadiet. Den biologiboken hade de flesta svenska elever på 70- och 80-talen, även undertecknad.

– Han var så sakkunnig och beskrev både djur och växter, och även naturtyper, på ett enkelt, övertygat och engagerat sätt, fortsätter den f.d. biologiläraren Gunvor Larsson.

Folkkär blev Nils Linnman i och med TV-programmet ”Just nu” som sedermera bytte namn till ”Korsnäsgården”. Det startade 1961 och blev oerhört omtyckt. Det lades inte ner förrän 1984 så talat om långkörare. ”Korsnäsgården” var ett program där Nils och några andra herrar (oftast), i rutiga skjortor, satt och småpratade vid en brasa, om djur och natur, jakt och fiske. Med sig hade han ofta konstnärerna Harald Wiberg och Gunnar Brusewitz, filmaren Boris Engström med flera.

Så här skrev Expressen/TT i en minneskrönika efter Linnmans bortgång julen 2002: ”I gårdsköket talades stillsamt om naturens växlingar, om vilt och fåglar, blommor och allehanda kryp - den tryggt piprökande Nils Linnman var passionerad skalbaggssamlare.  Där stod en fläkt av skog och mark. Och de hade folkets ögon och öron”.

Programmet sändes från ett roslagstorp som de gav namnet Korsnäsgården och som låg nära Knutby. De höll det hemligt var det var någonstans, men efter att tag spred det sig i trakten och det kom nyfiket folk dit när det var sändningsdags.

– Han var ett genuint TV-proffs! Hans totala lugn och hans tajming, till exempel, var anmärkningsvärda, sade en gång Arne Weise i ett Minnenas Televisions-avsnitt.

Weise, som ju själv höll på med natur-tv, kallade Linnman för både sin föregångare och förebild. Detta Weiseprogram finns på SVT Play Öppet Arkiv och kan varmt rekommenderas. Det innehåller ett helt avsnitt av ”Just nu” från Korsnäsgården i början av 60-talet såväl som en längre intervju som Ingela Agardh gjorde med ”Nisse” på 90-talet i programmet ”Hemma”. Där berättade han för Agardh att han efter 35 år på Sveriges Radio fått allt svårare problem med alkoholen. Han slutade själv helt att dricka och startade med en kollega en sorts hjälpverksamhet för andra radio- och TV-journalister med alkoholproblem.

Jag frågade Lidingökännaren Gunilla Dessen om Linnman, och hon tar direkt upp två konstgjorda kärr, eller sjöar, som han var med och skapade här på ön; kärret i Rudboda och fågelsjön i Långängen.

– Nils Linnman var med i alla sådana här sammanhang, säger Gunilla Dessen.

Han engagerade sig alltså i hur naturen sköttes och beskyddades, och utvecklades i sin hemkommun Lidingö, även om han aldrig för den breda allmänheten i Sverige förknippades med Lidingö, och det gäller nog även många Lidingöbor. Han var ingen Lidingöprofil i den meningen.

Låt oss fördjupa oss en aning på Långängenkärret som Dessen nämnde. Linnman gjorde sitt till för att dämma upp ett nästan uttorkat kärr mellan Stockby och Långängen, någon gång på 70-talet. Hans arbete var en succé och kärret blev en ostörd miljö för häckande sjöfågel, och fick ett bra bestånd av insjöfiskar. Västra Långängskärret kom det att heta, men kallas i folkmun ”Linnmans Fågelsjö”.

Fågelintresset hade han haft ändå sedan han som skolgrabb hemma på Gotland gjorde en klassresa till Stora Karlsö. Han hade även ett stort musikintresse, särskilt den klassiska musiken.

Dokumentärfilmaren och TV-mannen Boris Engström skrev om Nils Linnman: ”Nisse hade en fenomenal förmåga att snabbt och oförberett reda ut och sammanfatta knepiga skeenden och förmedla dem rakt och intensivt”.