Han kallas inte för Gudfadern utan för Ljudfadern. Möt den legendariske ljudteknikern och Lidingöbon Gert Palmcrantz som jobbat med så många storheter inom musik- och artistvärlden - allt från jazzmusiker som Putte Wickman, via Alice Babs och Cornelis till Hasseåtage.
Vi träffas i villan på Jägarstigen för att prata om livet i ljudspåret för denne gentleman som nyligen fyllt 85. Eller är i ”övre tonåren” som Gert själv skämtsamt brukar säga.
Hur kom du från början in på det här med ljud?
– Jag brukar skylla på familjens gamla radiogrammofon. Denna fina möbel införskaffades när jag var mycket liten och jag fattade direkt enormt intressen för den.
Där hemma på gården i Östergötland formade den mycket unge Gert sina öron till det yrket han den valde.
I den första skivhögen fanns klassisk musik, som Gerts föräldrar gillade. Till exempel Tjajkovskijs pianokonsert.
– På den tiden fanns ju inga LP-skivor utan det var 78-varvare; tunga stenkakor ömtåliga som pepparkakor. Och den här pianokonserten låg i ett album med fyra tunga skivor och för att de inte skulle gå sönder så lades detta högt upp på en hylla i biblioteket. Hade jag varit riktigt snäll så fick jag spela den här konserten.
Gården familjen Palmcrantz bodde på låg vid sjön Tisnaren, på gränsen mellan Östergötland och Södermanland, mellan Rejmyre och Katrineholm. De hade en liten ångbåt som användes för att forsla får till och från en ö i sjön.
– Jag minns en sommarkväll då jag varit med pappa ut till ön och då det kom sånt där sommarregn. I kvällssolen så strilade motljuset i de fantastiska, jättelika lindalléerna, och där såg jag vattendropparna efter det här regnet och det illustreras just i andra satsen i Tjajkovskijs pianokonsert. När man lyssnar på den idag så får jag precis bilden av hur det såg ut då!Gert spelar ett smakprov på en skivspelare för stenkakor, en inspelning med pianisten Arthur Rubinstein från 1932. Man imponeras och fascineras över att det redan för 90 år sedan kunde vara så hög ljudkvalitet.
– När jag som liten parvel spelade denna skiva på den jättelika radiogrammofonen så fick jag en väldigt exakt ljudreferens till hur ett piano och en orkester skall låta. Så det här är nog grunden till min musikuppfattning - att jag ofta har en visuell bild, som i det här fallet med regnet.
Hit till Lidingö kom denne östgöte som inneboende hos familjen Pontén 1957. Han satte senare bo här på ön, närmare bestämt på Jägarstigen i Bo/Askrike där han och hustrun Lena ännu bor. Villan ligger inte långt från Amorvägen där Anita Lindblom och Bosse Högberg bodde.
Gert har arbetat en hel del med Anita, bland annat med den härliga live-skivan ”Anita på Börsen” från 1976. Gert berättar att han fick gömma sig när han spelade in för att inte Anita skulle få reda på det, då skulle hon ha blivit för nervös, där i hennes storstilade comeback i Sverige. Först efteråt berättade han. ”Va! Har du spelat in!!?” utbrast genast Anita.
1959 såg han en liten jobbannons om ljudtekniker till Europafilm, som även gjorde grammofoninspelningar. 21-årige Gert kom först av de 40 sökanden till jobbintervjuerna - och lyckades prata för sig, vilka umbäranden det varit att ta sig dit... - så han fick jobbet.
– Det var som att komma till själva Klondyke! Europafilm var en fantastisk skola, minns Gert.
Någon formell ljudskola att fanns inte då, utan det var ju ”titta, lek, lär”, se hur de andra gjorde. Han berättar att han var fixerad vid det här med ljud och att han var i Europafilms studios på nätterna, bara för att öva, ofta med kompisar. Han började som ”sladdbarn” och fick lära sig att koppla upp mickar och så vidare.
Svensktoppen på radio startade 1962 och han kom då i kontakt med alla schlagersångarna i Sverige.
– Man skulle som ljudtekniker inte visa att detta var ett artisteri som skulle upphaussas utan man blev kompis med artisterna, säger Gert och fortsätter:
Det finns inget yrke som man kommer musiker och sångare så nära som i en inspelningsstudio. Här måste de blotta sig på nåt sätt.
Gert blev bästa kompis med många som kom till hans studio på Europafilm. Kanske är tålamod en ljudteknikers främsta dygd. Det kan vara mycket lappa ihop och laga, fixa sånt som blev fel.
– Man kunde bli dödspolare med artisten i fråga, särskilt de som gjorde fel lite ofta...
Den stora utmaningen var annars att göra live-inspelningar, för då har man ju ofta bara en chans. Ett av hans första uppdrag var att bege sig till Berns och spela in Svenska Ords revy Hålligång, 1963. Vilken utmaning! Hasse och Tage var så nöjda efteråt att de anlitade Gert att spela in snudd på alla deras revyer till skiva i fortsättningen.
– Jag lärde mig väldigt mycket hur man skulle fånga ögonblicket. Klart man missade ibland, men då fick man ta en föreställning till och klippa ihop, säger han.
Snart flyttade Gert Palmcrantz från Europafilm till Philips med deras moderna studios. Popvärlden började snegla på Philips eftersom de spelade in på fyra kanaler.
Skivproducenten Åke Gerhard hade upptäckt ett band som hette Hep Stars och blev deras manager. Och Palmcrantz deras ljudtekniker.
– Benny såg Philipsstudions kapacitet och han och jag hittade varandra direkt, säger Gert och berättar om hur Benny Andersson och han jobbade med att få fram speciella ljud. Observera att detta var innan synthens tid.
En vårnatt när Gert rodde över en sjö hörde han det fantastiska vildmarksljudet från lomfågeln och självklart spelade han in från kanoten. Detta spelade han sen upp för Benny och det resulterade i att i Hep Stars-låten Sound of Eve så hör man lommarna sjunga i bakgrunden. Stämningsfullt och romantiskt.
Apropå naturen så måste jag ta upp ett projekt som ligger Gert varm om hjärtat. 1972 spelade han in gammal fäbodsmusik. ”Pipmäster” Walter Ramsby, som spelade i Göteborgssymfonikerna, var en eldsjäl när det gällde att leta rätt på gammal svensk folkmusik. Han var så skicklig att han till och med tillverkade primitiva instrument som bockhorn och spilåpipa - instrument som vallflickorna använde när de gick i vall och höll korna i flock.
De två gjorde en skiva uppe i Hälsingland, utomhus förstås för att får det så naturligt som möjligt. Men på grund av en bilväg i närheten samt att det blåste så fick de förlägga inspelningen till nattetid. Men då var det mygg istället...
– På en stor åker som lutade ner mot ett skogsbryn, där blev det ett magnifikt eko - ett fullständigt naturligt eko. I slutet av skivan så hör man fågelljud, för fåglarna vaknar ju till i gryningen. Mer fågelserenad än Walter nästan! säger Gert och skrattar.
Detta resulterade i en poetisk skiva som blivit en klassiker: Walter Ramsbys ”Morning Song”.
Gert berättar vidare om hur han tillsammans med spelmannen Björn Ståbi från Ljusdal åkte runt i praktiskt taget hela Sverige och dokumenterade ”de där gubbarna som ännu fanns kvar”. Folkmusikerna av den gamla generationen. De gjorde riktiga fynd som bevarade för eftervärlden i de 30 LP-skivor som gjordes. Vilken kulturgärning!
– Här i stugorna knarrade en golvtilja, här jamade en katt, tickar en klocka eller det sprakar i spisen. Ljud som man tog bort förr, men jag tänkte; Det är ju sånt här som gör det levande och ger atmosfär. Jag lärde mig att plocka hela bilden, inte bara bitar.
Palmcrantz skruvar på sig när jag frågar om epitetet Ljudfadern. ”Ljudfadern” var egentligen SR:s legendariske cheftekniker Kjell Stensson. Under nåt kalas satt de bredvid varandra och Stensson som just gått i pension sa till Gert att ”nu är det du som tar över namnet” och dubbade honom skämtsamt till Ljudfadern.
Den skiva som sålt allra bäst av de som Gert spelat in som tekniker är nog ”En gränslös kväll på operan” från 1966, en gala till förmån för Martin Luther King-fonden med självaste King på plats på Stockholmsoperan och förutom svenska artisteliten, storstjärnan Harry Belafonte.
– En makalös kväll, säger Gert kort och gott.
Svårigheten var att LP-skivan som det skulle bli av denna oförglömliga kväll skulle släppas dan därpå… Aldrig har väl Gert arbetat så snabbt som under natten som följde. Lackskivan in i matrisverkstaden, sedan med matrisen till presseriet i Sundbyberg vid sjusnåret. Gert tog sedan den första färdiga varmpressade vinylskivan, kastade sig i bilen och körde till Bromma för att säga adjö till Harry Belafonte och ge honom plattan. Belafonte blev helt paff, minns Gert.
– Han hade aldrig varit med om att kunna få en färdig skiva med konvolut så snabbt.
Vi skulle kunna hålla på och prata hur länge som helst om ”livet i ljudspåret”, men jag vill avslutningsvis säga att Gert Palmcrantz, 85, fortfarande är aktiv som ljudtekniker.
– Det går ju inte att stänga av, när man en gång har öppnat den här kranen. Det är fantastiskt att man ännu har sinnenas fulla bruk så att man kan vara med, säger Gert.
Vill slutligen bara tillägga att han hade en synnerligen god jobbrelation till Alice Babs och hon skänkte hela sin digra skivsamling till Gert Palmcrantz. Denna samling har han nu att förvalta och den finns här hemma på Lidingö.
Gustaf Larsson