Beppe bodde på Lidingö under sina mest produktiva år. I Käppala, i en pampig villa på Vegabacken, uppe på höjden ovanför båthamnen och badviken. Men han föddes i Stockholm, hösten 1928, och vid sin allt för tidiga död 1986 bodde han i Flen i Södermanland.
Han var författare, poet, översättare, textförfattare, skådespelare, underhållare och konstnär. Tala om tusenkonstnär! Vid sidan av författarskapet och visdiktandet var Wolgers med i underhållningsprogram i radio och television.
Han hade ett vänligt, skäggigt ansikte, som blev välkänt för oss TV-tittare. I 1960-talets början fanns namnet Wolgers med i de flesta underhållnings-sammanhang.
Allra mest känd torde han vara för TV-programmet ”Beppes Godnattstund” som gjordes för TV2 mellan 1968 och 1974. Iklädd nattmössa och nattskjorta satt han, eller halvlåg, i sängen, lekandes och pratandes med dockorna Busan, Gäspan och Kraman. Sigrid sitter bredvid på pottan och i slutet av programmet sa hon alltid sin enda replik "Fääärdig!" varpå Beppe, som just somnat, vaknade. Barnprogrammet repriserades flitigt och blev TV-historia. Beppes tilltal tog vi till oss, alla vi som var små då älskade Beppes Godnattstund.
Rikskänd blev han redan 1964 som ett av de så kallade ”Skäggen” i en serie omdebatterade TV-program hösten 1963.
Och så var han ju Pippis Långstrumps pappa i filmerna – inte att förglömma! Efraim Långstrump satte sina spår, trots att han nog inte var med så värst mycket, så den rollen gjorde han perfekt. Grön T-shirt och skepparmössa.
Vi minns honom i sketcher med Lars Ekborg, där han fick mycket sympati när Ekborg var så elak mot honom, Vad inte TV-tittarna just då insåg var att Beppe skrivit sketchen, som häcklade hans egen karaktär.
Myggans nöjeslexikon skriver att Beppe införde en ”mjuk poesi i underhållningen” och ger ”Jag har klappat en humla på ryggen” som exempel. Men samtidigt kunde Wolgers skriva den ”Ridåöverhalning” där Lars Ekborg skällde ut honom för hans humlor och poetiska vänlighet. Drev Beppe lite med sig själv?
Han gick i Otte Skölds målarskola 1946, långt senare tog han upp måleriet och hade utställningar. Tusenkonstnär var han, den gode Wolgers.
Jag ser honom som någon sorts barnens vän. Inte bara Godnattsagor och Pippi, utan Dunderklumpen också. Och jullovsmorgon. Och barnböcker. Många äldre läsare minns säkert barnboken ”Djur som inte...” från 1956. Där fanns exempelvis ”Okända Djur” som Olle Adolphson tonsatte och sjöng in på skiva. Även Beppes ”Det gåtfulla folket” tonsatte som bekant Olle.
Beppe Wolgers arbetade en tid med Dramatens skolteateravdelning. I slutet av 60-talet gjorde han en teaterpjäs av sin bok ”Djur som inte...”. Beppe gjorde själv rollen som Behemot – ”Flodhästen som var för tjock”. Den rollen som en något mobbad flodhäst gjorde han så bra att han lite kom att associeras med den. Han skojade själv om att han kunde allt om flodhästar och ”ring mig om ni behöver en”.
Apropå teater, här några exempel. 1958 hade Beppe Wolgers skrivit teaterpjäsen ”Vår tids hjälte” för Munkbroteatern. Han bearbetade Värdshuset Vita Hästen för Oscarsteatern 1961. Tillsammans med Pär Rådström skrev han Börsenkabarén ”Klappa din hand” samma år. 1962 gjorde han om ”Gröna hissen” till musikal på Scala.
Den svenska restaurang-kabarén pånyttföddes i mitten av 50-talet och det mycket tack vara just Beppe Wolgers, i gott sällskap av gänget han då tillhörde: Olle Adolphson, Pär Rådström och Lars Forssell. Den som uppmuntrade dessa killar att framföra restaurangkabaréer var den danska sångerskan och revyartisten och vissångerskan Lulu Ziegler, som mycket sysslade med den litterära visan.
Han samarbetade med en annan Lidingöbo, mästaren Povel Ramel, i tre revyer på 60-talet. ”Ryck mig i snöret”, ”Ta av dej skorna”, titelmelodin skrevs av Ramel/Wolgers och ”De sista entusiasterna”.
Det blev även egna revyer, många av dem på Ideon. På Maxim skrev han revyn ”Klotter” 1968, där Lars Ekborg hade sitt berömda nummer ”Bunt’ ihop dem!”.
Men när det kommer till kritan så undrar jag om inte det han nu långt efter sin levnad satt sina största spår i de många sånger han skrivit text till. Han har översatt mycket ur den amerikanska låtskatten, ofta ur den lite jazziga repertoaren, vilket kanske hans två år i USA ett par år efter kriget förklarar. Ett exempel är ”Walking my baby back home” som i Wolgers översättning blev ”Sakta vi gå genom stan” (1963) och blev en av Monica Zetterlunds signaturmelodier. Han vann till och med Melodifestivalen i den här vevan. ”En gång i Stockholm”, som sjöngs av....vem tror ni? Jo, Monica Z förstås. Han gjorde rätt mycket för henne. Beppe var väldigt produktiv låtskrivare, över ett tusen texter skrev han.
Som ung var han god vän med fem år yngre kompisarna Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson. Taube skriver i sina memoarer att Beppe ibland var på besök hemma hos familjen Taube och att Beppe sedan alltid var mycket vänlig mot honom. Beppe var en av de första som tyckte att Sven-Bertil skulle bli skådespelare. ”Jag ansågs bra på att berätta historier och göra grimaser, vilket imponerade på Beppe som själv var tystlåten och hämmad av sin stamning”, skriver Sven-Bertil Taube.
Bertil ”Beppe” Wolgers var gift första gången från 1953 med Inger Grönstedt (senare Domeij), och andra gången från 1962 med Kerstin Dunér. Fyra barn hade han totalt, förstfödde var sonen Tom Wolgers som var musiker och fotomodell, och kring 1980 medlem i bandet Lustans Lakejer. Tom dog för ett drygt år sen, endast 61 år gammal - precis som sin farfar. Pappa Beppe blev bara 57.
Gustaf Larsson
Källor: Bl.a. Wikipedia och Myggans Nöjeslexikon
