Bengt Linder föddes i Härnösand 1929 och förknippas mest med ungdomsböckerna om Dante och Bonnie. Men det finns mer att berätta om denna produktiva författare.
Sexton år gammal publicerades han som kåsör i Härnösandsposten. 1947 avbröt han sina studier vid läroverket, åkte till Stockholm och studerade på teaterskola, samtidigt som han brevväxlade med sin idol Kar de Mumma. Efter teaterstudierna återvände han till Härnösand och gjorde comeback som kåsör på Ångermanlands Nyheter där han också blev anställd.
1954 återvände han till Stockholm och tidningarna SVD och Husmodern. Bengt hade också levererat material till Kar de Mummas revyer på Folkan, tack vare brevväxlingen. I Scalarevyn 1955kunde man också uppleva tre tidiga Linder-sketcher. En av dessa hade Bengt tidigare lyckats sälja till Radiotjänst. Inspelningen blev tyvärr misslyckad och texten såldes vidare till Scalas Nils Perne. Då erbjöds Bengt av Radiotjänsts underhållningschef Roland Eiworth att översätta den engelska radiounderhållningen ”Looking for Trouble”. Detta blev ”Räkna Med Bråk” 1955-1956. Med Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källeruds hjälpblev den dårpippiga serien en stor framgång med folkparksturné, långfilm och bok i tät följd.
Bengt fick sedan skriva lassvis med manus för radio, TV och film. Han samarbetade med Nils Poppe och Lennart Hellsing och kontaktades också av Stig Grybe.
Stig hade uppfunnit en norrländsk krumelur kallad Ante Nordlund och Bengt erbjöds att skriva texter till Ante. Det blev ett mycket lyckat samarbete. Ante gjorde storsuccé med ”Antes undring” i radiooch ”Antes Supershow” i TV. Genom en utmärkelse i Expressen vann ”Ante” över Lennart Hyland som den ”populäraste underhållaren” 1964. Så kom TV-strejken och Bengt passade på att skriva manus till Antes enda långfilm, “Drömpojken” i regi av Karin Falck. Antes enorma popularitet tröttade ut Stig Grybe, som menade att han hade fastnat i sin skådespelarkarriär. Han vägrade göra Ante mer.
Bengt hade dock fått god kontakt med Karin Falck genom Ante-filmen. Tillsammans gjorde de sedan många populära program i TV, framförallt ”Estrad” 1967-1968.
- Jag, Bengt och Nisse Hansén samarbetade i många år och blev mycket goda vänner. Bengt levererade mängder av manus som vi tragglade med ända fram till inspelning. Däremot var hans manus till sketchen ”Skattkammarön” en pärla redan från början! säger Karin Falck.
Sketchen anses som en av de populäraste i Sverige, framförd av Lars Ekborg, Gunwer Bergkvist, Margaretha Krook och Åke Grönberg. Den är fylld av repliker som fortfarande lever kvar och alla undrar vi väl vem fan Nisse Hultär?
1963 hade Bengt med familj flyttat till Lidingö och Källängsvägen 61 och från 1970 huserade de på Vesslevägen 10. Det var alltså på Näset som Bengt hade sin guldålder. Han var då en av de mest anlitade manusförfattarna i radio och TV och blev också en av de flitigaste barnboksförfattarna i Sverige. Trots produktiviteten förblev Bengt relativt anonym.
Han jobbade mestadels hemma och uppskattade att spatsera omkring på Lidingölandet, vilket också märks i de dryga 90 barn- och ungdomsböcker som han skrev åt bokförlaget B. Wahlströms 1966-1985. Utöver östermalmsadresserna så har många böcker passager om Lidingö. I en hel bokserie, ”Ninni”, så är hjältarna bosatta på Källängsvägen 17.
Enkla deckarintriger och tydliga miljöbeskrivningar är återkommande i alla Bengts böcker, liksom dråpliga dialoger, fantastiska människoöden och osannolika händelser. Den populäraste serien var ”Dante” och utkom i 33 fantasifulla titlar. ”Vicket dödsgarv, Dante” (1968) säger väl allt.
Dialogen genomsyras av en skruvad stockholmsslang och huvudpersonerna är Dante och hans matglada polare Tvärsan. Crazyhumorn finns där liksom ett avstånd till den fantasilösa vuxenvärlden. Tilltalet är direkt och genom en sällsynt underhållande uppbyggnad, där till och med förorden spelar en central roll, blev böckerna riktiga storsäljare. Bengt blev ”Bengan” med hela Sveriges ungdom!
Bokserien var stilbildande men inte progressiv och inte heller fanns en rad av 1970-talets typiska budskap. Detta bidrog till att böckerna blev än mer kritiserade av recensenterna och bannlysta på biblioteken. Ändå finns en humanistisk värme i helheten. Elakheter lyser med sin frånvaro. De syrligaste raderna återfinns oftast i de humoristiska bråken mellan Dante och hans äldre syster Ginger.
Många var de ungdomar som besökte Bengt Linder på Vesslevägen under Dantes glansdagar. Trots enorm disciplin och arbetsdagar som varade 5.30–17.00 så tog han alltid emot sina fans.
Mot slutet av Bengts liv var uppdragen på TV glesa och Dante var tillslut det enda han författade. Bengt Linder ville underhålla förbehållslöst och utan pekpinnar. Trots vacklande hälsa så fortsatte han att skriva. Hans motto och försvar för sin ”lättsamma underhållning” var att han ansåg det väsentligt att få folk att glömma ”det elände man ändå tvingas leva i”. Denna rad stod även att läsa i hans minnestext i SVD en vecka efter hans bortgång 1985.
Bengt är gravsatt på Lidingö kyrkogård tillsammans med sin hustru Billy.
Källor: Tidningsklipp från Bengts privata klippböcker, intervjuer med hans dotter, intervjuer med Karin Falck, Stig Grybes sommarprat 2015 samt egen genomläsning av Bengt Linders produktion.
Mer om Bengt Linder, Kar de Mumma, Ante, Dante, Nils Poppe, Karin Falck och kritiker kommer ni att kunna läsa om i en kommande Bengt Linder-biografi. Se denna artikel som ett ”försnack” med referenser till Bengts älskade Lidingö. Skulle någon av er läsare ha något att tillföra så tveka inte att skriva till: alexander.henriksson@me.com