Anders Gernandt var ridsportens populäraste och kändaste TV-kommentator. Och känd långt utanför ridsportskretsar, ja rent utav folkkär. De ovanligt skorrande tungrots-”r:en” var ett av hans signum. Inget man pratar på Lidingö precis, men Lidingöbo blev han - in i det sista.
– Gernandt åskådliggjorde ridsporten för en bred publik. Han hade en förmåga som inte alls många reportrar har att få de icke initierade att tycka det är spännande och roligt, säger C-G-Leissner, ridsportprofil här på Lidingö, till Lidingö Nyheter.
Anders Gernandt kom till Lidingö 1967. Familjen bodde i en femrummare på Fregattvägen i Bodal. När barnen flyttade ut, i början av 80-talet flyttade han och hustrun Lil till en lägenhet i Centralpalatset på Vasavägen 1. Här bodde han ända till sin död år 2000.
Låt oss ta det från början: Han föddes i den lilla orten Råneå norr om Luleå år 1920. Fadern var provinsialläkare och skåning från början. Familjen flyttade vidare söderut i etapper, exempelvis till Örnsköldsvik när Anders var fem år. När han var tolv flyttade de slutligen till Ängelholm. Flytten till Skåne var till godo för hela familjen. Fadern kom hem och modern som var från Tyskland kom närmare sitt hemland. Hon vantrivdes i Norrland men fann ro i Skåne. Och för Anders del var det nu som det stora intresset för ridsport kom då han som 13-åring fick möjlighet att låna hästar.
– Ängelholm betraktade han alltid som sin barndomsstad, säger sonen Johan Gernandt till Lidingö Nyheter, och det var där han fick sina ”r”.
I en radiointervju med Kjell Alinge i mitten av 80-talet (finns på www.sr.se under SR Minnen - Entertainer till häst) berättar Gernandt att hans vuxenliv började med att gå på Handelshögskolan för att bli civilekonom, precis som sin äldste bror. Men detta ändrades, p.g.a. kriget, tror Anders. Plus en kärlek till hästen. Han började på Kadettskolan i Karlberg och blev officer inom kavalleriet. Bland annat låg han på K3 i Skövde. I kavalleriet kände sig Anders hemma. Han blev samtidigt tävlingsryttare, anlag för tävlingsridning som han hade - både i dressyr och hoppning.
Gernandt blev landslagsman och lyckades allra bäst i hoppning. Som bäst var han på 50-talets mitt och 60-talets början. Under den här tiden tävlade han för Sverige i två olympiska spel: ryttarolympiaden på Stockholms Stadion 1956 (som var en del av sommar-OS i Melbourne) och Rom 1960. Nån succé gjorde han dock inte. Sedermera blev han lagledare för landslaget i hoppning.
Samma år som OS i Rom lade han av med det militära, med majors grad, och började en civil karriär. Han var då 40 år gammal och blev intendent på Sveriges Radio.
– Då hade han ingen aning om att han skulle hålla på med hästar i TV, säger sonen Johan.
Hur kom han in på sportjournalist-banan? Jo, året efter, 1961, när det var nordiska ryttartävlingar i Köpenhamn så ville Sveriges Television visa detta och hastigt och lustigt blev Gernandt sakkunnig bisittare till Sven ”Plex” Pettersson - se, ytterligare en Lidingöbo! Hästsport kunde han ju som ingen annan, för att inte tala om ett hett engagemang, inlevelse och en karismatisk personlighet, snudd på aristokratisk. Det blev succé i Köpenhamn. Plex gjorde där en synnerligen god rekrytering till TV-sporten.
TV-sportens chef Gert Engström tyckte att det lät så bra med Anders Gernandt att han tyckte att de skulle fortsätta med detta samarbete. Gernandt berättar vidare i Alinges radioprogram att han var fascinerad av detta extraknäck och TV-mediet överlag.
– Men under alla år var detta en bisyssla för honom, något han gjorde vid sidan om arbetet som intendent på Sveriges Radio, säger Johan Gernandt.
Anders Gernandt blev riktigt populär ute i stugorna och han ökade intresset för ridsport. Med oefterhärmlig elegans kunde han säga ”ekipasch" och alla minns vi de skorrande ”r”:en liksom ett långt utdraget ”a”. ”Aaj aaj aaj, han rrriiiverrr!”.
Själv var han inte helt nöjd med sitt sätt att prata. Han tyckte han att han lät lite överlägsen i TV, så han gick till en talpedagog. Men talpedagogen sa att ”den rösten gör vi inget åt och inte r:en heller, för det är din personlighet”. Talpedagogens beslut ska vi vara tacksamma för.
Han var TV-kommentator till en exklusiv sport men blev ändå folkkär. Trots att både sporten och kommentatorn själv har en aristokratisk framtoning, resonerade Alinge i sitt fina radioprogram.
I sitt utövande som kommentator hade han en spontanitet, just för att han kunde sporten i grunden. Han kunde själv berätta vad han tyckte om omkullridningar, eller ryttarens anletsdrag, hästens ekvilibristiska rörelser, vad som ner vid en så kallad avfallning, och så vidare.
"Det är en kommentators skyldighet att liksom försätta sig i tittarens ställe bland publiken. Och försöka förmedla vad känner jag för just nu och vad vill tittaren att jag ska säga just vid det här tillfället” har Anders Gernandt sagt.
En kommentator inom ridsport måste ha ett sorts artisteri inom sig, menar Gernandt. Och visst var han en artist. Kanske därför som Lidingöbon Bengt Grive, som också hade ett sorts artisteri inom sig, lyckades så bra att förmedla konståkning, tänker jag.
Med start 1978 var Anders Gernandt presentatör för det omdiskuterade amerikanska TV-programmet Lödder, när det sändes i SVT på bästa sändningstid. Gernandt stal rent utav ibland föreställningen med de mästerligt lästa för- och eftertexterna. ”Vad ska hända i nästa avsnitt?” Han fick ibland bättre kritik än själva serien Lödder. Detta var dock lite kontroversiellt på sina håll och han fick faktiskt en del hatbrev. ”Du besudlar ditt namn och goda rykte som kommentator i ridsport!”.
1980-1985 innehade han tjänsten som besökschef vid Sveriges Television. Detta var en del av hans uppdrag som intendent. Han var ju en fin ambassadör för företaget, och kunde ta emot prominenta besökare. 1985 gick han i pension, men fortsatte ändå som kommentator för TV-sporten. Det sista riktigt stora han gjorde för SVT var VM 90 i Stockholm – en höjdpunkt i karriären.
Efter detta blev det en del gig för TV3 och Eurosport. Han gjorde dock tillfällig comeback för SVT bara någon månad för sin bortgång, vilket vi återkommer till. Han har vidare skrivit böcker om hästar och hästsport.
Sammanfattningsvis kan jag säga att Anders Gernandt var en av de stora profilerna i TV och hans betydelse för ridsporten går inte att betona nog.
– En oerhört fin människa! säger ryttaren C-G Leissner, Lidingö.
Hans säregna röst och sätt att kommentera var förstås uppskattat av imitatörer och Gernandt blev en av Bosse Parneviks absoluta favoritgubbar. Då är man folkkär.
Vill ni läsa mer om Gernandt kan jag tipsa om hans självbiografi ”Hästminne” från 1995, året då han fyllde 75 år. Han kom att leva fem år till.
En kväll i början av november år 2000 föll han ihop på trottoaren utanför sitt hem på Lidingö, på väg till en middagsbjudning. Han hade drabbats av hjärtinfarkt och dog. Han hade bara några få veckor innan kommenterat en del av ryttartävlingarna under OS i Sydney. Detta kom att bli det sista uppdraget för denne stora hästsport-ambassadör.
Begravningen hölls i Hedvig Eleonora Kyrka på Östermalm och självklart höll Plex Pettersson tal. Andra gamla kollegor från TV-sporten som var där var Lars-Gunnar Björklund, Bosse Hansson, Lennart Jelbe och Bengt Grive såklart. Många vänner och släktingar var samlade i för att ta farväl, främst hustrun Lil och deras fyra barn. Anders Gernandt ligger begravd på Lidingö Kyrkogård.