Kallbadhus på Hälsans ö, redan på 1800-talet

Detta kallbadhus fanns i Brevik för 100 år sedan. Här fotograferat när det låg i Stocksund.
Historia28 februari 2021 kl 04.57

Badkulturens ursprung under senare delen av 1800-talet var av medicinsk natur och byggde på tesen att ”bad är hälsa”. Denna hälsoideologi uppkom som en reaktion mot den osunda storstadsmiljön som följde i industrialismens fotspår. Men även om man bodde på en strandtomt var det inte passande att bada vid stranden. Simkunnigheten var också dålig.

Otaliga var de badinrättningar som anlades utmed stränderna. Därför uppfördes många badhus, ofta ute på nocken av bryggorna där vattnet var lagom djupt. Anläggningen bestod av ett litet omklädningsrum möblerat med träbänk, klädkrokar och en spegel. Utanför hytten låg en inhägnad badsump av trä med en trappstege ner i vattnet. 

Detta vykort från 1910-talet är taget från sjön mot Brevik. Ett ganska stort kallbadhus syns till höger på bilden. Till vänster ångbåtsbryggan med Ferdinand Bobergs vänthus.

Många badhus hade separata avdelningar för herrar och damer. Ofta delade åtta till tio familjer på samma badhus, där var och en hade egen badtid om förmiddagarna. På eftermiddagarna hade ibland hembiträdena egen badtid, annars var det fritt för alla att utnyttja badhuset. 

Badhuset vid Mölna från omkring 1916. I tornet fanns en vattencistern till duschen. Från denna brygga gjorde revykungen Ernst Rolf sitt olyckliga hopp i vattnet på julafton 1932, ett självmordsförsök, som ledde till att han avled i lunginflammation ett par dagar senare.

Nyttan av bad både i sol och vatten talades det mycket om i början av förra seklet. På Lidingö, bland annat i Högberga och Brevik fanns till en början mest sommarnöjen, där bad intog en viktig plats. ”Kalla bad taga vi öfverallt i hufvudstadens sjöomgifvningar” skrev den kände journalisten Claes Lundin. Under 1880-talet var han själv sommargäst på Lidingö. 

Nästan vartenda sommarnöje hade tillgång till badhus. De fick ofta en fantasifull utformning. Vid Mölna såg det ut som en liten fästning med torn, vilket innehöll en vattencistern till en enkel kallvattendusch. 

De flesta badhusen utmed Lidingös stränder kom till under 1800-talets senare hälft. Två tidstypiska badhus fanns just vid Mölna och Högudden.  

Badhuset i Mölna hade en så kallad badsump, en inhägnad, insynsskyddad äldre typ av badplats som ofta förekom vid privata strandvillor och där man osedd kunde ta sig ett bad. 
Från badhuset ledde en stege direkt ut i sjön. Själva ”sumpen” hade  ett eget golv med lagom vattendjup.

Källor: Gamla Lidingöbilder av Carl-Henrik Ankarberg, Lidingö i gamla vykort av Patrik A Edgren. Artikeln tidigare publicerad i boken Nya gamla historier från Brevik och Högberga av Andreas Lindberg och Johan Ahlbom.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *