Det var sommar, den tid på året då vägarbeten pågår nästan överallt och som här, även en omfattande ombyggnad av tunnelbanans Gröna linje. Barnbarnet och jag skulle som vanligt åka från Solna där familjen bor hem till mig på Lidingö.
Vi småsprang till bussen men hann inte med. Barnet såg lite moloken ut så jag sa ”Det är väl inget att hänga läpp bara för att vi råkar missa bussen. Vi tar en ny!"
Här råkade jag säga fel. Jag menade förstås att ’vi tar nästa buss’. Han muttrade över min kommentar. Då ville jag förtydliga ”Om alla som någon gång råkar missa en buss i det här landet skulle hänga läpp och nästan bli gråtfärdiga för den sakens skull, ja då skulle vi drabbas av stora översvämningar. Överallt skulle vi ha enorma floder av tårar just på grund av att folk tappar humöret och ledsnar för att de råkat missa en buss”. Tyckte mig se antydan till ett leende. ”Men titta där kommer ju bussen,” sa jag. Han muttrade något som jag bara uppfattade halvt om halvt som "Den är inte ny”. Min lättvindiga kommentar ”Vi tar en ny" gick emot vad han med sina fyra år på nacken hade lärt sig om rätt och fel. Man ’tar’ inte en buss och inte en ’ny’ buss, för hur skulle det i så fall gå till.
Vid åtskilliga tillfällen den sommaren var vi hänvisade till att åka samma bussträcka, på grund av att tunnelbanan var avstängd. Vid Stadsbiblioteket skulle vi den här dagen byta till en innerstadsbuss och vidare med t-banan från Fältöversten. Framme vid Stadsbiblioteket gjorde vi oss beredda att kliva av med barnvagnen. DÅ! Plötsligt säger barnet ”Men vänta! Jag måste bara kolla en sak. Får jag, får jag?" Och innan jag hunnit räkna till fem eller fatta någonting så är han framme hos busschauffören.
”Kolla! Vilken cool döskalle”, säger den lille. Busschauffören finner sig med en gång och förklarar för barnet att den enorma bilden på ett kranium baktill på bussen framför oss handlar om reklam inför en kommande film Pirates of the Caribbean med Johnny Depp.
Av stressen hade jag fått tunghäfta och kunde inte höja rösten och ropa tillbaka den lille. Men jag tryckte på den blå avstigningsknappen för att indikera att det kunde ta någon minut extra innan vi kunde kliva av. Busschauffören uppmanade då barnet ”Gå nu till din mamma.” ”Är mamma här!?” säger barnet då uppriktigt förvånad. ”Ser du henne inte?” Barnet skakar på huvudet. Igen trycker jag på den blå avstigningsknappen och tittar hjälplöst upp mot busstaket. Passagerarna i den fullsatta bussen följer utvecklingen. ”Hon vid barnvagnen. Men vem är hon vid barnvagnen?” ”HON är ingen mamma! Hon är Farmor”.
En och annan drog en suck av lättnad och de flesta ansåg nog att bussincidenten var uppklarad. ”Det var bioreklam!” förklarade barnet för en herre när han fann för gott att gå tillbaka till mig. "Håll reda på honom,” uppmanade denne. Då återfick jag talförmågan ”Du får inte smita iväg på det där sättet," sa jag. Men i mitt stilla sinne tänkte jag vilka diskussioner vi två skulle ha om dagens händelser när vi väl var hemma.
”Vad var det för bioreklam. Någon som vet?" undrade en ung man. ”Johnny Depp,” upplyste honom någon.
Ja just det. Johnny Depp. Det var faktiskt han som indirekt orsakade hela stoppet vid Stadsbiblioteket när bussen med ett hundratal passagerare och chaufför blev uppehållna ett par minuter på grund av bioreklam inför hans kommande film.
Många år har gått sedan den här episoden, men jag minns allt som det var igår.