Jazz bland annat

Arne Foto hette den enda riktiga foto- och skivaffären på Lidingö. Den låg i det s.k. Centralpalatset på Vasavägen 1. På frukostrasterna hände det att vi skippade den sega leverbiffen och drog iväg ner till affären för att istället ”spisa plattor”, som man sa på den tiden. Plattorna ifråga var de sköra 78-varvarna av schellack, som några år senare skulle kallas stenkakor. Dixielandjazzen hade slagit igenom med den svarte trumpetaren och sångaren Louis Armstrong i spetsen, han som av svensk ungdom fick smeknamnet ”Ludde”. Med hans förebild hade många skolband bildats och blivit väldigt populära. Ett av dem hette ”Pygmé Jazzband” där yngste medlemmen bara var 13 år. Dom hade bland annat jazzat upp svenska barnlåtar som ”Mors lilla Olle” och ”Bä bä vita lamm” i svängig New Orleansstil.

I samband med den ”nya” musiken började det bli populärt med ”hippor”, som ersatte de tidigare barnkalasen. Allra helst skulle hipporna vara ”f-f”, som betydde föräldrafritt. Men det var inte så vanligt i den ålder vi då befann oss i, det vill säga 12–13 år. Vissa föräldrar höll sig lite diskret i skymundan, medan andra (bara mammor) deltog själva med stor inlevelse. Några av oss hade med föräldrars hjälp lärt oss dansa foxtrot som funkade rätt bra till de flesta dixielåtar. Men till de mer lugna blueslåtarna passade den nya varianten som vissa kallade ”dixie” bättre. I den höll kille och tjej helt enkelt händerna på varandras axlar, alternativt (lite mer vågat) tjejen sina händer på killens axlar och killen sina händer på tjejens höfter. Belysningen brukade alltid vara dämpad när vi stuffade och var det tillräckligt mörkt vågade vissa dansa kind mot kind. Om någon då plötsligt tände upp belysningen kunde den svaga rodnaden på höger ansiktshalva avslöja vilka som hade kindat. Det hände inte mig så ofta eftersom jag var så kort i rocken och bara kunde kinda med tjejer som var av min egen längd. Men jag hade en kusin som lärde mig bugga som dom gjorde i läroverket där hon gick. Det lärde jag i min tur vissa av klasskompisarna. Min mamma hade även lärt mig dansa vals så på en hippa hade jag dansat det med tjejens mamma och fått beröm. Detta hade sen spridit sej i plugget så det kunde hända att jag fick höra av nån ur de andra klasserna att jag var ”han som valsade runt med tjejernas morsor”.

När jag själv skulle ha hippa funderade jag mycket på hur jag skulle fixa till rätt belysning. Tyckte alla lampor, såväl tak- som golvbelysningen gav på tok för starkt sken. Till sist kom jag på en bra idé. Det skedde i köket när jag i skafferiet fick syn på en burk sardiner med kung Gustaf V på bild. Porträttet var fastsatt på ett mörkrött papper som omgav den platta plåtburken. Jag frågade mamma om jag fick ta av det för att testa en jätteviktig grej. Det fick jag, och lyckades försiktigt lirka av kungabilden och veckla ut det röda svagt genomskinliga papperet. När jag sen höll det framför en tänd glödlampa blev jag överlycklig för det var exakt det ljus jag ville ha! Jag lyckades fästa papperet runt bordslampan från mitt pojkrum. I det röda skenet skulle alla våga kinda nu utan att det efteråt skulle synas att dom gjort det.  

I samband med jazzen hade även klädmodet och frisyrerna ändrats. Nu var det definitivt slut med golfbrallor och slipover för killarnas del och hängselkjolar med knästrumpor för tjejerna. En del killar lät snagget växa och kammade ner håret i dixielugg. Några tjejer lät också håret växa och satte upp det i hästsvans som snurrade häftigt när man buggade.

Ett ytterplagg som blivit mycket populärt och förknippades med jazzmusiken var ”duffeln”, eller duffel-coat som den hette på engelska. Den kom att bli favoritplagget för alla som var ”dixie”. Liksom skinnpajen blev för varje ”knutte”.

Detta skulle vålla vissa problem för mej när jag som 13-åring började realskolan inne i stan. Där fortsatte jag att vara dixie tillsammans med de nya kompisarna på dagarna, medan jag i Skärsätra på Lidingö även börjat umgås med skinnknuttar och bytte till skinnpaj på kvällarna. Detta spännande dubbelliv skulle fortsätta något år utan att helt avslöjas av de inblandade. Trots att jag nån gång glömt att kamma om frisyren innan jag mötte Lidingökompisarna vid ”Centan” eller på ”Ängen”.