Förr i tiden var det vanligt att vi kvinnor fick inbjudan till besiktning – den kom oftast från gynokologen på Sophiahemmet eller liknande. Både underredet och brösten kontrollerades noga och gick allt väl kunde man dra en lättnadens suck. Men, med åren har vi äldre blivit mindre intressanta – nu får man boka tid själv hos Lidingös gynekolog Anne- Marie Riksten i Islinge om man som 80+ vill bli besiktigad och förhoppningsvis godkänd.
Men så är det inte för bilarna minsann! Här får man i god tid lockande inbjudningar från både den ena och den andra bilprovningen. ”Efter 15–20 minuter hos oss får du veta om dina bromsar fungerar optimalt, om alla bilbälten klarar säkerhetskraven. Vi kollar även om din bil inte släpper ut mer avgaser än nödvändigt och 269 andra livsviktiga grejer.”
Tänk om det – istället för ”din bil” stod ”du”!
Som slutkläm på Opus utskick kan vi läsa ”Så även om det känns tungt att få den här inbjudan vill vi påminna dig om något som väger tyngre. Din säkerhet!”
Så sant så! Jag beställer och betalar besiktningen i god tid – den 9:e april är det dags. Snöflingorna yr i den kalla blåsten när Mini och jag tar vägen till Stockby. Det är lunchdags – jag anmäler mig på den elektroniska tavlan vid infarten. Tryck in bilens registreringsnummer – tryck här och där… Vänta på din tur, klockan 13. Prick!
Port 1 – ridån går upp och jag kör sakta fram till en ung man som stoppar mig med en handvinkning. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte riktigt förstått hur man kopplar ihop säkerhetsbältena, inte heller vet jag var varningstriangeln sitter! Den trevlige besiktningsmanen lugnar min oro - triangeln satt på insidan av bakluckan! Och bältena fixades elegant. Jag fick rådet – ta en kopp kaffe och koppla av…
I samma veva kommer det in en lång, vacker Volvo genom port 2. Volvo 940 är tjugofem år gammal, enligt ägarinnan Vivi Forsbom som undrar hur gammal min Mini är? Runt åtta år, tror jag – men hur gamla är vi? Kan man fråga sig och visst – nästan jämngamla, jag 89 – Vivi 90!
Där sitter vi på första parkett med varsin kaffemugg i våra kalla händer – vi ser ett skådespel av sällsamt slag – hur bilarna susar upp i luften med stora ormlika slangar hängande efter sig. Spännande – hur ska det gå? Godkänt eller…
Så försvinner min lilla Mini CYR 242 runt hörnet med besiktningskillen vid ratten. Han kommer in igen och vinkar att jag ska komma till pulpeten där besiktningsprotokollet skrivs ut. På darrande ben travar jag fram till Joakim Johansson – det är så han heter – och får ett lugnt leende till svar på min fråga. Allt var bra!
Lättad och tacksam frågar jag Joakim hur han upplever de olika bilarna när de rullar in i verkstaden. Är det kul med en Volvo eller kanske roligare med en Mini Cooper? Är en gammal goding mer spännande än en BMW laddhybrid – ja, jag bara undrar?
Den gode Joakim svarar med ett rart leende – det är inte bilarna som är det mest intressanta – det är människorna bakom bilen!
Vilken härlig kille! ”Sådan husse – sådan hund” var ett uttryck förr i tiden. Kanske det går att omsätta på människan bakom bilen också! I vilket fall som helst enas Vivi och undertecknad om att rött är en bra färg på våra bilar. För då syns man!