Inger Grimlunds kåseri handlar den här gången om att komma i tid och hålla reda på tiden.
Att komma i tid är inte alltid så enkelt. Även om man planerat avfärden från hemmet till den adress som hägrar någonstans i universum kan det hända incidenter på vägen. Som att just när man slår igen ytterdörren ringer det i den fasta telefonen i sovrummet. ”Skynda dig att svara – vem kan det vara?”
Visst – det kan vara en felringning men också ett viktigt samtal om livet som pensionär, det kan ta fem, tio minuter – minst. Och med det har hela planeringen ”att komma i tid” spruckit i bitar. I min almanacka finns det några händelser som återkommer regelbundet. Ett är ”Jazz på Cleopatra” sista söndagen i varje månad kl 17.00.
Då gäller det också att komma i tid, helst ska man ringa ett par dagar före och boka bord. Jag har med åren fått ett stammisbord för fyra. Just intill orkestern. Då jag kan se hela gänget från Absolut Jazz i aktion med den stilige Björn Holmsten i täten med sin härliga klarinett och saxofon eller allt vad de nu heter de olika instrumenten. Längst till höger på scenen kan jag kika i lugn och ro på pianisten Wojtek Rutkowskis händer. Fingrarnas lek med tangenterna är helt betagande och väcker härliga känslor i kroppen.
Jag hade bokat bord med plats för två, men sorry, min väninna blev sjuk så jag klev ensam in över tröskel till Cleopatra den här söndagseftermiddagen. Till min förvåning var det nästan tomt i lokalen. Jag blev orolig – vad hade hänt? Det var ju bara tio minuter tills föreställningen skulle börja enligt tidtabellen! Jag frågar servitören som svarar lugnt och utan darr på rösten – ta det lugnt Inger, det är gott om tid!
Herre min, gott om tid. Tio minuter kvar till kl 17!
Kanske har du som läser detta redan anat hur min tid gått ur led. VINTERTID! Så var det. Jag fick en hel timme över och vad gör man då. Jo, frågar om de möjligtvis har en kortlek som jag kan förströ mig med. Och på översta hyllan hittade man en kortlek – inte vilken som helst. Nej, en med stora siffror så att även en gammal tant skulle kunna se att spela kort. Och så blev det.
Min närmaste granne vid disken Tomas Pettersson hakade på. Korten var inte så lätta att blanda men ändå lyckades Tomas dela ut åtta kort till oss var – du kan väl Vändåtta? Tomas var mig överlägsen det blev 4-2. Nu hade publiken börjat strömma till och med en lätt förvåning noterades att Cleopatra hädanefter kan lägga epitelet ”spelhåla” till de övriga titlarna.
Så var då klockan 17, vintertid. Jag beställde Fish & Chips. Så satt jag där – ensam vid mitt bord. Utan väninna. Trist. På bordet fanns det faktiskt två namn som bokat bordet – den ena Grimlund och den andra Linder. Men var är Linder? Platsen stod tom hela första halvlek. Men så dök Linder upp till slut. Vad hade hänt? Jag tror Per Linder hade satt klockan fel. Istället för att dra tillbaka visarna hade han dragit den lilla timvisaren åt andra hållet! Dubbel sommartid!
