1961 återvände jag till Lidingö efter ett och ett halvt år i USA. Där hade jag jobbat på rancher i Västern och dagligen umgåtts med boskap av raserna Hereford och Black Angus. Lärt känna dem så pass väl att jag funnit små egna kännetecken hos några av dem. Vem som alltid kom först till morgonens utfodring. Vem som råmade högst och mest ihärdigt. Vem som försvarade sin nyfödda kalv bäst vid mobbning. Även djupt sorgliga inslag fanns. Som den dödfödda kalv vi tvångsförlöste ur kons mage. Eller den nyfödda som blev prärievargarnas rov. Brännmärkningarna, kastreringarna, slakterna jag fick delta i. Allt detta ingick i jobbet med månadslönen 125 dollar. Paradoxalt nog blev nu mitt allra första jobb i Sverige bland annat att jobba med kor. Fast i ett helt annat skick.
I väntan på att återuppta min försummade skolgång tog jag olika ströjobb. Ett av dessa var i Frihamnen. Vi lossade kaffesäckar från Sydamerika, fruktlådor från Medelhavsländerna och tunga saker som traktordelar från USA. Men även betydligt lättare varor. En gång kom en sändning rutiga flanellskjortor från Kanada och den dagen syntes många killar efter dagsverket passera vaktkuren ikläddda sådana under sina jackor.
En dag hade ett stort parti ogarvade kohudar anlänt från Argentina med ett av Johnsonrederiets fartyg. De skulle lastas om på järnvägsvagnar för att fraktas vidare upp till Malung för beredning. De illaluktande hudarna låg travade på varandra med ett lager grovsalt emellan. De var hala och tunga att handskas med.Vi delades upp i par med tvåtimmarspass för det var ungefär vad man beräknades orka med.
Jag och en finne som hette Risto fick första passet. Han hade fått höra av någon att jag jobbat som cowboy i USA så han skämtade lite om det vi nu skulle ta oss an. När han fick se första lasset hudar landa från lyftkranen jämrade han sej och sa: - Oj oj oj! Te verkar som om luften har gått uuur dom!
- Ja, å nu e de visst vår tur, svarade jag.
Sen körde vi igång. Tog tag i de flikar det gick att få grepp om, lyfte sen hela huden vad som krävdes för att med en gungande rörelse svinga den över på den väntande lastpallen. Redan efter ett par tre stycken vrålade Risto: - PERRR-KE-LE!!! i takt med svingmomentet.Och det dröjde inte länge förrän jag stämde in. Märkte att det faktiskt underlättade både själva rörelsen och humöret. Efter vårt tvåtimmarspass hade vi lyckats fylla fem pallar och dröp av svett, liksom våra arbetshandskar gjorde av blodblandat grovsalt. Att vi också hade vant oss vid den hemska lukten förstod vi först när vi tog oss bort till hamnkrogen Ankaret för att få något i oss. När vi kom in fick vi höra en del putslustiga kommentarer från de andra sjåarna: - Kommer ni direkt från slakteriet? - Ere ni som står för dagens rätt? - Nä, jag tar nog kroppkakorna istället!
Servitrisen Svea höll för näsan medan hon tog emot vår beställning.
Med nya krafter återvände vi och hade snart lyckats få in tekniken så pass bra att vi inte ens behövde vråla det där finska kraftordet längre. Det kändes som om hudarna fått vingar och for iväg som flygande mattor.
När vi var klara för dagen tog Risto i hand med sina slabbiga handskar och sitt: - Braa jobbat! Kitos!
Det var först när jag själv tog av mig handskarna jag kände att händerna sved som eld av saltet som trängt igenom. Men min gamla slitna skinnpaj verkade ha klarat sej hyfsat, bortsett från att den stank lika mycket som sina ogarvade likar. Jag hade inte haft en tanke på hemresan som väntade. Från Frihamnen till Lidingö med sina två byten,...utan klädbyte!!! Skulle jag överhuvudtaget tillåtas åka med?
På bussen satte jag mej strategiskt vid bakre dörren där det kom in lite avgasmättad luft vid varje hållplats. Och på 10:ans spårvagn stod jag kvar längst bak hela vägen till Ropsten och tittade ut för att slippa möta folks blickar. På 21:an slutligen hade jag sån tur att den lilla förarhytt som fanns i alla vagnar var olåst så jag kilade snabbt genom mittgången och ställde mig därinne i skymundan och rökte. Alla verkade helt upptagna med sina kvällstidningar vars hela förstasidor upptogs av flygolyckan med Dag Hammarskjöld.
Senare på kvällen skulle kompisarna både få höra och känna lukten av hur min dag varit.