Ja. mer lockande kunde inte texten på affischen ha formulerats för att få Lidingös alla jazzälskare att boka dagen – torsdag 23 september kl.19.00. Visserligen fanns det en varningstext också ”Publikbegränsning – förköp av biljetter torsdag 16/9 och måndag 20/9 kl.13 – 15 i Föreningsgården”. Men vad gjorde det! I vilket fall som helst lyckade min väninna Sylva Levin att få tag på två biljetter till ett pris av 200 kr/st. En till Sylva och en till mig! Hurra – va bra!
Det är alltid lika kul att tränga sig in på parketten, då med möjlighet att komma åt att ta några bilder med min lilla telefon. Vad jag behöver är några bra bilder att skicka med till Lidingö Nyheter. För att kunna fixa det behöver jag lite svängrum för att få rätt vinkel på motivet vilket inte alltid är så enkelt. Första raden är också populär med småbord där ett och annat vinglas samsas med kaffekoppar. Sylva och jag lyckades hitta ett litet runt bord för tre – men här satt en ensam herre, så två stolar blev perfekta att erövra i trängseln. Problemet var bara det att från våra platser såg vi musikanterna i en sned vinkel bakifrån. Inte så bra!
Mannen vid vårt lilla bord tog vårt intrång med lugn. Bengt Holm var hans namn och en kvalificerad jazzkännare fick vi veta och dessutom, kära vänner, fotograf i den högre skolan. Jag smusslade generat ner min kamera-telefon i handväskan och lyckades se intresserad ut!
– Fotograf! Vilket spännande yrke! Kanske skulle du kunna ta några bilder åt mig?
Vad svaret var hörde jag inte då – det var dags för Swedish Swing Society att inta scenen och publikens applåder brakade loss!
– Välkomna. Roligt att se att så här många jazzvänner igen! Och välkomna ska ni vara upp på scenen; Antti Sarpila på klarinett, Ulf Johansson Werre vid pianot och så trummisen Björn Sjödin!
Så tar Swedish Swing Society ton och vi försvinner in i minnenas värld; ”Chinatown, my Chinatown” – det kommer bestämda toner från det brunbetsade pianot – långa skalor blandas med raka rör och så klarinettens vidunderliga skrik i olika tonarter med lite gnäll här och där. Errol Gardners ”Misty” får våra fötter att dansa under bordet medan våra tre hjältar på scenen öser på med musik vi minns – jazz vi längtat efter. Den lyckliga batteristen Björn Sjödin förhöjer tempot, vid ”The sheik of Araby” kommer han i extas och vi med!
Flödet av melodier som länge legat i träda. poppar upp och gör oss varma till sinnet. Louis Armstrongs ”love to see you” är precis rätt. För så är det! Så härligt att jazzklubben vaknat till liv. Det måste förevigas, så här tar Bengt Holm tag i sin Canonkamera och – ja, ni ser resultatet här.
På hemvägen nynnar Sylva eftertänksamt på ”I can’t give you anything but love, baby”. En låt många av oss äldre dansat efter genom åren. Så var det också med Sylva. Som nybliven änka tröstade hon sig med musik och dans i goda vänners lag. En av vännerna hette Kalle och var fenomenal i dansens virvlar – naturligtvis blev de tu ett danspar vid 66 års ålder. Och Kalle blev mer och mer kär i vackra Sylva – efter en dans i månens sken föll han på knä och friade!
Sylva vet säkert att det var just ”I can’t give you anything but love, baby” som fick Kalle på fall.
Nåja, Sylva skrattade gott men tackade nej – och dansade vidare genom livet.