I den tornprydda affärsvillan Elmeborg på Herserudsvägen i Torsvik fanns en herrfrisör. Där blev jag klippt för första gången sen vi flyttat från Luntmakargatan i stan till Lidingö.
Fåtöljen hade svart, blank galonklädsel och efter att frisören borstat av sätet bredde han ut en skinande vit linnehandduk ovanpå. Därefter tog han fram en träskiva och la tvärs över armstöden. Sedan lyfte han upp mig på den och när jag satte mig såg jag i spegeln att kanten på mina kalsonger syntes under kortbyxorna och jag skämdes fruktansvärt. Han la in en slinga bomull under skjortkragen. Det kändes behagligt och kittlades lite. Sedan knöt han fast den ljusblå nyloncapen runt halsen på mig och trots att han inte alls drog åt särskilt hårt så kände jag mig instängd. Tyckte först att jag fick svårt att andas vilket fick till följd att jag blev tvungen att svälja.
Jag försökte övervinna obehaget genom att utforska omgivningen, vända blicken utåt för att få de inre bilderna att försvinna. Det hade jag lärt mig att göra när jag blev rädd och det fungerade oftast. Tyvärr föll blicken direkt ner på marmorskivan där alla redskap låg prydligt i rad. Mängder av saxar i olika modeller, stora, spetsiga, blanka och vassa. En del taggiga och ruggiga. Flera rakknivar. Hårt, kromat stål, svart bakelit.
Bredvid sköljfatet, bland alla blåa, gröna och bruna små flaskor stod en reklamskylt av kartong uppställd med en man i granna åtsmitande kläder. Han höll ett rött skynke i den ena handen, till sin form liknande den cape jag själv satt insnörd i. I den andra höll han ett smalt svärd, i en pose som om han väntade på något,…på någon? Jag stavade mig knaggligt fram genom skyltens text: M-a-t-a-d-o-r---R-O-S-T-F-R-I. Aha, det var rakblad. Av märket som morbror Arne använde. Han hade sagt att de var de allra vassaste som fanns. Så vasst att man kunde dela ett dasspapper med det.
Jag rös, men räddades av att jag fick syn på mormor i spegeln. Hon satt på en stol vid ett litet bord där det låg tidningar och hon nickade och log mot mig. Hon var så stilig i sin vita hatt med flor och blåa sommardräkt. Jag kände mig genast lite lugnare. Hon var tryggheten själv. Lugn stämma och säkra händer.
Det var bara hon som fick dra ut de lösa mjölktänderna på oss barn. Det kändes inte ett dugg när hon gjorde det. Hon hade ju stor vana eftersom hon gjort det på alla sina egna sju barn. Hon hade räknat ut att det blivit 140 tänder och jag kunde bara inte fatta att hon inte hade sparat dem och gjort ett halsband av dem. Jag satt och önskade att det var hon som skulle göra det här som väntade mig nu istället.
– Nå, unge herr'n. Hur hade ni tänkt er det? Han tittade leende på mej i spegeln. Förresten, han tittade mer på mormor, märkte jag. Mormor log tillbaka. Det märkte jag också.
– Jag skulle vilja att ni klipper honom som ni har det. Det ser så prydligt ut, sa mormor på sin vackra norska brytning.
– Tackar tackar. Skall bli damen, sa han med ett leende som jag tyckte påminde om den där taggiga saxen.
Min blick for upp på hans hjässa. Håret var slätkammat med en rak bena på ena sidan och lika blankt som saxen i hans hand. I fantasin försökte jag överföra det till mitt eget huvud men misslyckades totalt, insåg att det var en omöjlighet. Vad menade min mormor? Hon som när vi bodde inne i stan alltid lät mig klippas av de unga snälla flickorna, medan hon själv satt och nickade till i den surrande hårtorken som liknade ett stort getingbo. Bredvid oss hade nu den betydligt yngre frisören tagit sig an en tonårskille och jag sneglade avundsjukt på dem. De snackade idrottsresultat hela tiden medan frisörens händer flög som lärkvingar över grabbens kalufs och när denne reste sig hade han fått en frisyr som jag själv mycket väl hade kunnat tänka mig. Dessutom med en dusch av något som luktade väldigt gott.
När jag sedan tittade mig själv i spegeln hade något fruktansvärt hänt, En olycka, för att inte säga katastrof! För det första var det inte jag som satt där längre. Men det konstiga var att det var min blick som mötte hans, han som tagit min plats. Den där killens frisyr var helt misslyckad, men det gjorde ju ingenting eftersom den inte var min. Synd om honom alltså! Förresten liknade han den där äldre mannen lite, han som stod där bakom med saxen i hand oh såg så nöjd ut.
– Åh så fint, precis så! Akkurat! sa mormor.
– Tackar ödmjukast, damen. Skall det vara något i? Han tittade växelvis på den ”främmande pojken” och hans mormor.
– Vad säger du? frågade mormodern pojken.
– Skall det vara det? Pojken nickade.
Mannen sträckte ut handen och gjorde en svepande gest över de små glasflaskorna så han höll på att slå omkull Matadorskylten. Pojken tittade misstänksamt på glasflaskorna. Nej, nu räcker det väl ändå, tänkte jag. Hoppas han inte går på det. Nu har dom väl ändå lurat honom tillräckligt, stackar'n. Jag vände huvudet bort mot mannens yngre kollega som höll på att sopa upp håret efter sin kund. Sedan sa jag lite tyst och förläget.
– Jo,…det där, …som han där fick.
– Jo, ja tackar ja, stora karl'n va! utbrast mannen.
– Vad gav du honom? frågade han sin kollega som slutade
sopa.
– Watzins Keratin, svarade han.
– Wa…Wa…? Tror ja de'. Stora karl'n va! sa den äldre och tittade finurligt på mormor och i samma stund han grep tag i den mörkblå glasflaskan fylldes både jag och ”den främmande pojken” av en gemensam, lite skräckblandad förtjusning. Ja, vi var helt överens om att Watzins Keratin lät ännu mer spännande än Matador ROSTFRI.