Hästkrafter

Kåserier3 februari 2024 kl 03.19

Stockholm 1959. Jag och Lidingökompisen Berndt besökte Swartlings ridskola mittemot Stadion och hamnade nere i sågspånet i första galoppen. Skämdes gruvligt inför alla säkra hästtjejer och skyllde på sadlarna. Försvarade oss med att borta i Västern var dom minsann som fåtöljer, med stigbyglar som trappsteg.

Daniel 1961. Händelsen i Stockholm för ett par år sedan upprepades nu när jag blev avkastad på min första ridtur. Jag landade ännu mjukare denna gång eftersom det hände på den rikligt snötäckta prärien. Den nerviga vita märren jag red hade blivit skrämd av en älgflock som plötligt dök upp i skogsbrynet. Jag var glad att det ”bara” var älgar och inte nån grizzlybjörn eller varg av den storlek som nyss synts i lokaltidningen med rubriken: Another big wolf near Daniel, Wyoming.

Märren hade stannat lite längre bort och Art som satt säker i sadeln red ifatt och undrade hur det gått för mig. Han fortsatte bort och hämtade min häst som lugnat ner sig, så jag hoppade upp igen. Efter detta förstod jag att hästarna här var nåt helt annat än den pålitliga mustangen Chicita i Nevada och den lite tröga valacken Windy i Kansas. I dessa trakter var de uppfödda och vana vid både tuffare väder och fler hotfulla faror.

En morgon utanför stallet fick vi se vår egen boss, veteranen Del bli avkastat av hingsten Ebony som helt oförberett visade rodeo-tendenser. Del blev inte det minsta generad utan verkade snarare lite smickrad över att det ännu kunde hända i hans ålder. Hans enda kommentar var: - You little rascal! How dare you doin´ this to an´ol´dude like me!  

En annan gång klarade jag däremot situationen med bravur. Det var när vi skulle ut och laga stängsel. Vagnen stod färdiglastad med taggtråd, nytjärade cederpålar och verktyg. Jag satt på kuskbocken och hade allt sjå i världen att hålla igen de båda nya ystra arbetshästarna som bara ville iväg. Då kom Martin körande bakom oss med John Deertraktorn som gav ifrån sig en rejäl avgasknall. Den blev startskottet. Kusarna rivstartade med mig i tömmarna. Eftersom kuskbocken hade fjädring reste jag mig upp som en romersk chariotkusk och drog i tömmarna allt jag förmådde. Hästarna galopperade runt gårdsplan ett par varv så kärran nästan stod på två hjul i kurvorna. Jag lyckades till sist driva in dem mot den höga corralgrinden där de blev tvungna att ge upp. Inte bara mina armar och ben utan hela jag var som gelé när jag klev av, ... under allas jubel!  De hade aldrig sett något liknande på ranchen tidigare och Dorothy som rusat ut från köket medan det pågck tyckte att jag var lika fantastisk som Charleton Heston i Hollywoofilmen ”Ben Hur”.      

                                                                                                                                                                                                                           

Text och foto: Hans Kähr
kahr@telia.com
Alla artiklar av Hans

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *