Det var december i början av 60-talet och vi var alla samlade hemma på Lidingö hos föräldrarna. Ju mer vi är tillsammans tillsammans tillsammans ju gladare vi blir…Jo så kan det låta i visan. Allt var nytt även för mig. Barnen var små och det låg spänning och förväntan i luften. Det var tryggt att komma hem till det invanda men saknaden fanns ändå efter det vi lämnat bakom oss där vi bodde i England.
Hemma blev jag åter som barn i huset; det var ju inte mitt hushåll, där var det mor som bestämde, och tur var väl det. Mor kunde ju allt som hör till ett hushåll och mycket mer än så. Av mor fick jag höra gör si och gör så. Ja, ja, ja var mitt standardsvar. Och ofta gick uppmaningarna in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag var en dålig lyssnare särskilt om något kunde uppfattas som tjat.
Mor sa en dag ett par veckor innan jul:— Nu har jag lagt lutfisken på lut och ställt ned den i tvättstugan. Jag har lagt den på ett djupt fat med en tallrik över. Den står på en bräda över bassängen. Se nu till att ingen rör fisken. Ingen får röra fisken. Och se nu till att inte barnen rör fisken.Och var gång blev svaret. — Ja, ja, ja. Och när det svaret inte passade— Nej, nej, nej. Men visst tänkte jag för mig själv — värst vad mor går på om denna fisk. Vem skulle vilja röra fisken? Inte jag i alla fall!
Därtill skulle jag rycka in som översättare, mer ofta än not. Det var ju nytt för maken också. Det fick jag inte glömma. Så skulle vi gå husesyn. Och det var ju så mycket som var annorlunda även för mig.
Men villan var då inte stor: tre rum och kök där uppe plus gillestugan (som var uthyrd) en trappa ned. Så lite trångt om saligheten för fem vuxna och två barn men.. Så Grand Tour var snabbt avklarad.
Allt var välstädat och pyntat inför julen. Men när jag trodde att husesynen var avklarad och att vi kunde gå ut från tvättstugan, kände maken en märklig doft som inte passade in där vi just gått husesyn och hejdade mig. Så fick han syn på en obeskrivlig sörja på ett fat med en tallrik över. Jag ville gå vidare men han ville annorlunda. Listen to me, sa han. Så jag lyssnade men tyckte fortfarande att vi skulle låta vad det nu var på fatet vara och gå. Minsta möjliga besvär föreföll mig enklast. Maken insisterade för han menade att det kunde vara någon kvarglömd trasa och att vi borde göra en insats för julen genom att slänga ut sörjan. Så blev det.
Så med fatet i händerna gick vi båda ut från tvättstugan och maken visade var sörjan kunde slängas. Så kom det sig då att rosenbuskarna under balkongen fick en något annorlunda gödning den dagen.
Dagarna som följde hade vi fullt upp med andra aktiviteter inne och ute, som att ta långpromenader runt Kottlasjön, klä granen och andra julförberedelser. Så en dag kom mor upp från tvättstugan och frågade ”Var är fisken? Har någon sett fisken? Lutfisken som vi skulle ha i jul?!” En efter en fick vi gå ned ned i tvättstugan bara för att snart återvända med beskedet ”Nej där fanns ingen fisk”.
Men en fisk kan ju inte gå upp i rök! Eller…? Har någon hört talas om en fisk som går upp i rök? Jag hade börjat känna mig illa till mods där vi satt vid köksbordet och till sist medgav jag — Jo, det var nog så att vi tyckte det luktade så illa och vi visste inte att det var lutfisken som vi skulle ha till jul. Vi trodde det var någon gammal trasa som råkat bli kvarglömd. Vi tog fatet och slängde sörjan som var där under balkongen på rosenbuskarna.”
Inga förebråelser hördes från någon men än idag kan jag inte fatta hur vi kunde ge oss till att slänga den fina fisken som vi skulle ha till jul.
Men på något egendomligt vis, som genom ett trollslag, serverades det ändå lutfisk den julen. Jag vet inte varifrån den fina fisken kom. Kanske från min moster eller var det från grannfrun som mor fått receptet ifrån.
Och en så god lutfisk har väl aldrig tidigare åtnjutits i hemmet som just den julaftonen.
God Jul i stugan!