Måndag – har dom öppet? Jojomensan – här är det nya bullar på Vattenverket! En dag när nästan alla skojiga caféer och lunchkrogar har skylten ”Stängt” på dörren har man öppet. Inte undra på att friskusarna som vandrar runt Kottlasjön blir glada – och de bilburna med förresten. Men – då får man vara nöjd om man hittar en parkeringslucka i backen. Jag hade tur – en måndag kl 14. Stötte ihop med ett äldre par som berättade att nu hade kön krympt. Jo, jag skulle nog få plats vid något bord…
Som en skänk från ovan kom en tjej emot mig och erbjöd sin hjälp till en ”haltande tant med två käppar” – det är jag det. Visst är man tacksam över varje vänligt erbjudande när halkan är som värst. Maria! Ja, det visade sig att vi hade mötts på ”Öppen scen” när bibliotekets kulturvecka gick av stapeln i november. Maria Segerfeldt! Nu ingick hon i team ”Vattenverket”.
Vattenverket har varit mitt resmål i ett par år, sedan Högberga Gård med Johan Hjort i spetsen räddade det unika Vattenverket till framtiden. Men så tystnade hurraropen vid Kottlasjön – vad hände egentligen? För att ta reda på det tog jag en liten tur till Vattenverket en dag i augusti och vem möter jag väl där! Jo. en strong herre med glädje i ögonvrån – Staffan Wendt. Dagens datum är den 8:e augusti och ägarbyte är just på gång.
På Högberga Gårds hemsida kan jag läsa ”Det är nu två år sedan vi väckte liv i Vattenverket vid Kottlasjön och gjorde det till vår mysiga bakficka. Med varsam verkstadshand förvandlades det hundraåriga Vattenverket till kafé, mikrobryggeri, konferens- och festlokal. Nu ska nästa kapitel skrivas då Vattenverket får ny ägare: Mia Granath, lidingöentreprenör och Staffan Wendt som tillhör familjen som startade bageriet Kringlan 1923. Ägarbytet sker den 15 augusti!”
Jag klev alltså in mitt i historien den där dagen i augusti då ”Prinsessan vid Kottlasjön fick en ny kavaljer” som säljaren Högberga så poetiskt uttrycker sig på hemsidan. Och visst är hela historien som en saga. I min dagbok skriver jag så här om den minnesrika dagen: ”Kottlasjöns vatten krusar sig i solljuset och den lätta vinden sveper runt tegelbyggnaden, så skönt. I solen är det hett. Grönskan runt om har i år slagit rekord – så intensivt har lövträden aldrig tidigare presenterat sin kraft. Det är som om de vill inrama lyckan av sommar och avskärma oss från Corona, årets dramatiska åkomma som lurar runt knuten. Så länge frisk luft och glädje finns kvar har vi chansen att lyckas leva. Just så är känslan den här dagen vid Vattenverket.”
Från sommar till vinter – mycket har hänt men låt mig plocka ut några gobitar ur kakan: Vattenverket har öppen dörr varje dag i veckan. Uteplatserna har blivit fler och bryggeriet har blivit bageri. Det är här, just nu som den efterlängtade semlan tar form och gräddas, fylls med mandelmassa och toppas med en hatt av luftigt vispad grädde. Dessutom får den en midja av hackade mandel och nötter som förhöjer både smak och utseende.
Jag var här på själva Fettisdagen för att hämta mina beställda semlor, tio till antalet. Jag hade bjudit in mina grannar på Hiertagården till ett ”Hetväggskalas”. Alltså var mjölken väl värmd, när den hälldes över de läckra semlorna som fått plats i djupa tallrikar på bordet i Festvåningen. Samtalen var ”semla” – då var och en av oss äldre plockade fram minnen ur vårt bibliotek. Gemensamt för alla dåtidens semlor var storleken. ”Stora som tallriken”. Man började äta den runtom och in, så att säga. Vad som kunde hända då var att man blev proppmätt och ville spara det godaste till sist. Men, men – faran var då att en större syskon lurade i vassen och tog chansen att i ett obevakat ögonblick mumsa i sig sista biten av den mandelstinna semlan. ”Jag trodde du hade glömt den” var repliken som ursäkt.
Ja, kära vänner av semla – sånt glömmer man aldrig!