Han hette Sixten, men kallades ”Blixten”. Det var efter vi sett rymdfilmen ”Blixt Gordon” på Vasaborgen som han fick heta det. Efter det blev han helt såld på tidningen ”Häpna!”. Han var faktiskt den enda av oss, eftersom vi andra trodde man kunde bli knäpp av att läsa den. Så på så sätt och vis beundrade vi Blixten. För att han inte var rädd för att bli knäpp alltså. För övrigt trodde vi inte ett skvatt på vad som stod i den där tidningen. Inte ett ord. Det sa vi i alla fall. Vi som ville fortsätta att betrakta oss som ”normala” höll oss till dom där lite mer verklighetsnära
50-örestidningarna, Detektiv- och Alibimagasinet. En av killarna hade knyckt ett nummer av Kriminaljournalen av sin storebrorsa med den tyckte vi var så läskig att man inte kunde somna på kvällarna.
Blixten höll långa utläggningar om framtiden. Den ena mer osannolik än den andra tyckte vi. Vi hade ju alla sett ”Blixt Gordon”, ”Månraketen” och andra rymdfilmer men Blixtens varianter var mycket mer spännande. Han behövde inte dra på sej några löjliga trikåer eller liknande, som Buster Crabbe i sin filmroll, nej det räckte med att han bara stod där i dunklet nere i hyreshusets källare i Herserud med sin klara, entoniga röst som enda hjälpmedel. Han sa att ”dom” redan hade påbörjat hjärntvätten för länge sen, ”Dom Däruppe”. Fast vi var naturligtvis inte medvetna om det, ”Vi Härnere”. Det var det som var själva grejen sa han. Att vi inte var medvetna om det. Då började vi skruva på oss lite oroligt, vi andra. Kasta konstiga blickar på varandara. Han sa att vi med tiden kunde räkna med att helt hamna i deras nät. Att dom i framtiden skulle förse oss med en massa eletro-teknisk utrustning som vi skulle bli helt beroende av. Lika lätt som vissa vuxna blev av ”röken å kröken”, och att det var precis det ”dom” ville. Sen när vi var hjälplöst hjärntvättade så kunde dom bara ta över, hur lätt som helst. Förresten, ta över, vi skulle ju själva ha gjort hela jobbet åt ”dom” utan att vi ens visste om det.
I Häpna! stod det att att det skulle ta sådär hundra år innan det skedde, men Blixten var mer optimistisk, Han gissade på ungefär hälften. Femti år alltså! Lika lång tid som våra mor- och farföräldrar hade levt dittills! Pust! Då kunde man andas ut. Då hade man ju ganska lång tid på sej i alla fall.