Lagom tills jag började skolan 1946 blev villan inflyttningsklar. Inflyttningsklar, men inte helt färdig ändå; far hade ständigt jobb på gång både ute och inne. Av själva flytten minns jag inget, förmodligen på grund av att jag precis hade börjat skolan. Men utan min mor vid sin sida ser jag inte hur far alls hade klarat ett projekt som byggandet av ett eget hus innebär.
Mor var hemmafru och väl insatt i hemmets alla göromål; matlagning inklusive konservering - fast det var inte förrän på 60-talet som vi fick vårt första kylskåp. Men ett rejält skafferi och en rymlig sval matkällare gjorde att avsaknaden av kyl/frys inte blev så påtaglig.
Det hade ju rått ransonering under beredskapsåren och tiden därefter. Efter krigsslutet hade återvinning förblivit ett nyckelord. Bär och svamp plockades alltefter årstiderna. Det syltades och saftades hemma. Nyponen som mor plockade rostade hon i ugn och förvarade i bitsockerkartonger och tog sen fram efter behov. Så året runt kunde vi få nylagad nyponsoppa till efterrätt, ofta med en gräddklick till. Kläder togs till vara; det blev en naturlig del i vardagen för vissa tyger kunde fortfarande vara svåra att få tag på. Jag såg mor sprätta isär kostymer av god kvalitet och pressa tygstyckena som sedan kanske syddes om till ytterplagg åt oss barn.
I nya tvättstugan hade mor en koppargryta som hon var stolt över. För att få vattnet varmt eldade hon under grytan med ved tills rätt temperatur uppnåtts och sedan fick tvätten koka i grytan under omrörning med en stor träpåke varefter följde ett antal sköljningar i den intilliggande djupa cementbassängen. Vinter som sommar fick tvätten hänga ute på tork; ibland fick den eftertorka nere i källaren intill pannrummet där även kallmangeln stod. Kalla vintrar var lakanen många gånger så styva att de kunde stå för sig själva men en njutning var alltid att insupa den friska doften av nytvättade lakan som fått hänga ute.
Tvättstugan är ett kapitel för sig. Mor var ju verkligen nöjd över tvättstugan. Kläder lakan och till och med trasmattor tvättade hon där och allt hängdes ut på klädstrecket för att torka. Men mor hade en väninna som en gång under senare hälften av 60-talet propsade på att hon skulle gå med till Kottlasjön för att tvätta några trasmattor. Lite längre bort från nuvarande barnbadet fanns nämligen en tvätthus. Tvätthuset låg vid slutet av Badbergsvägen på en udde invid sjön, innan gångstigen kröker åt vänster mot spången.”Det går så lätt att lasta trasmattor i en barnvagn och gå dit och tvätta mattor,” menade hon.
Mor var egentligen inte med på noterna att gå till tvätthuset vid sjön för att tvätta trasmattor, hon klarade sig så bra ändå men gick med bara för att sedan avböja en eventuell nästa gång. Så försedda med ett par trasmattor och tvättmedlet Radion i en barnvagn gick mor jag och hennes väninna till tvätthuset. Jag hade väl funderingar redan då hur miljövänligt det kunde vara att allt tvättvatten rann ut i sjön, men det var så det var. Men det här blev första och sista gången som mor uppsökte tvätthuset vid Kottlasjön för att tvätta trasmattor. Nya tider och nya metoder kom till hemmen. Och så länge hon levde klarade mor sig bra med den lättskötta koppargrytan i sin tvättstuga. Så varför gå över ån efter vatten?
Barndomen präglades alldeles säkert av den uppväxtmiljön. För mig var det stor kontrast friheten ute på tomten i jämförelse med den stillsamma och strikta tillvaron då vi hyrde vår bostad hos tanterna på Idunavägen. Det finns ett foto av mig och min bror på en gunga som far hade spänt upp mellan två höga tallar med grova rep av något slag till gungan. Vi fick verkligen god fart och tjöt av förtjusning där vi stod på gungan och svischade över slänten.
På tomten stod ofta en stubbrytare uppställd för det var många träd som fälldes och stubbarna skulle bort. Men alltsedan sprängolyckan ett par år tidigare, var far extra försiktig vid sprängning och den kanske rentav upphörde helt, nu när han mestadels ensam jobbade på tomten. Så när stora stenblock skulle sprängas valde han den uråldriga metoden, att elda på stenen tills den blev riktigt upphettad och sedan hälla kallvatten på. Det fräste ordentligt men sen var han där med spett och slägga och slog och bände tills stenbumlingen gav med sig.
Värmepannan reglerade tillvaron
På 40-talet eldades det i villan ömsom med kol/koks ömsom med ved, s.k. skrovvirke som far kommit över. Det första man hörde på morgonen var det omisskänneliga ljudet när askan rakades ur värmepannan och sedan sprakandet när bränslet tog fyr. När vi någon helg var bortbjudna så hette det ”Vi måste tänka på den senare delen...” med tillägget ”Vi måste hem och och se till pannan innan den slocknar." Alltid denna panna; men å andra sidan vem vill komma hem till ett utkylt hus?
I tonårien knorrade jag ibland när badvattnet skulle tappas upp. Först var vattnet rostfärgat pga värmesystemet och jag fick spola ett tag innan det blev klart. Sommartid hade vi inget varmvatten alls. Både tvätt- och diskvatten värmdes då i kastruller på spisen. Åtskilliga kastruller fick jag bära in i badrummet när håret skulle tvättas t.ex. Men förvånansvärt hur fort man vänjer sig när något alternativ lyser med sin frånvaro.
Dagen då oljepannan installerades blev en milstolpe. Pannan skulle inte längre få reglera tillvaron. Kol/koks och olja är ju dessutom fossila bränslen men om det blev vi medvetna gradvis och senare, då även det ökande oljepriset kom med i bilden.
Det är aldrig en billig historia att bygga ett hus, vilket föräldrarna nog märkte av ibland. Något banklån hade de som i mina öron lät som ’ta kär-lån’. Tvåvåningshuset, eller sutterränghuset, hade på nedre botten en gillestuga på ett rum och kök. Gillestugan hade egen ingång och den kom att lämpa sig för uthyrning visade det sig.
Men innan huset blev helt färdigbyggt bodde familjen en tid i gillestugan till dess att övervåningen blev klar. Köket i gillestugan kan beskrivas som ett pentry och spisen bestod av en kokplatta, om det nu inte var ett s.k. primuskök.
Till sist blev övervåningen inflyttningsklar för vår familj och särskilt föräldrarna var glada över att den dagen äntligen hade kommit. Min mor var mäkta stolt över köket med diskbänk i rostfritt stål och en ElektroHelios elspis. Där vi bodde tidigare hos de två tanterna på Idunavägen hade vi haft vedspis och möjligen någon kokplatta därtill. Första tiden använde mor köksbordet till bakning men en snickare åtog sig att bygga ett väggfast bakbord vid ena kortväggen under köksfönstret och det bakbordet kunde enkelt fällas ut och tillbaka. Mor var mer än nöjd för nu behövde hon inte längre använda köksbordet när det skulle bakas.
Lekarna ute på tomten var mer vilda än stillsamma när vi barn jagade varandra. I en lek släpade vi på en stege; vad det nu var för en lek. När det mörknade ropade mor in mig och min bror och sa till mig ”Sätt nu tillbaka stegen”. Jag flyttade lite på stegen men så tröttnade jag och lät den vara. Jag tänkte inte längre än näsan räckte. Men att det här skulle kunna få olyckliga följder kan var och en förstå.
Den första hyresgästen flyttar
Den första hyresgästen i gillestugan var en ensamstående mor med två söner i 20-årsåldern. De skötte sitt och vi vårt och jag såg sällan till dem. Men det dröjde inte länge förrän kvinnan skulle gå till tvättstugan sent en kväll och då bar det sig inte bättre än att hon klev i stegen och fastnade, varpå hon bröt lårbenet. Jag kunde väl vara i nioårsåldern, men oavsett så var jag tillräckligt gammal för att förstå att, om jag nu hade tänkt efter vill säga, man lämnar inte en stege tvärs över en gång.
Jag blev alldeles förskrämd och rädd rent ut sagt. Föräldrarna förstod säkert vem den skyldiga var men jag minns inte att de sa något till mig. En av sönerna däremot hade blivit så arg att han tog stegen och slängde den nedför slänten. Undra på det, hans mor som väl var familjeförsörjaren, blev sjukskriven med brutet lårben. Det fanns väl någon form av sjukkassa på 40-talet.
Familjen med de två vuxna sönerna flyttade strax efter olyckan. Det fanns ju ingen möjlighet för dem att bo kvar med tanke på de branta yttertrapporna upp till huset. På något sätt hade de fått ett annat och förhoppningsvis bättre boende, kanske genom kommunens försorg. Innan de flyttade råkade jag få syn på en av sönerna. På avstånd stod vi och tittade på varandra. Jag väntade på att få en utskällning och han väntade nog på en ursäkt. Men ingen sa något.
Minnet av denna händelse återkommer ibland när jag blickar tillbaka. Decennier har gått sedan olyckan med stegen men mitt dåliga samvete ser noga till att jag inte glömmer den helt.