En dag fick jag i min hand en bok med lagom tyngd och spännande omslag. Emot mig stirrar en stilig man med ett lätt förvånat och eftertänksamt ansiktsuttryck, en slarvigt knuten fluga över skjortkragen och en lång cigarr i handen poängterar hans personlighet och får mig att minnas…
Nils Petter Sundgren! Visst är det Nils Petter även om min bild av Nils Petter har en liten annan struktur. Årets var 1965 då Susanne och Nils Petter Sundgren flyttade in på Tornvägen 8, mitt emot vårt familjehus på Tornvägen 3. Som nära grannar fick jag uppleva hur familjen Sundgren växte och växte… Två flickor, Lisen och Lotten och därtill tvillinggrabbarna Henrik och Christian. Ja, det var till och med så att mina äldre barn anlitades som barnvakter, en efter en till Sundgrens, då och då.
Grannsämjan var god och Susanne och jag delade ett stort matintresse. I boken kan jag läsa ”Vi hade trevliga fester, där Susanne lagade god mat”. Och visst va det så. När jag frågade Susanne om Nils Petter hjälpte till i köket fick jag till svar – visst han var bra att ha då han var lång och nådde upp till högsta hyllan.
En kort behöver en lång, men det var inte bara centimetrarna som gjorde att samarbetet blev bra. Susanne Ulfsäter var redan inne i filmens spännande värld, berömd för huvudrollen i Kit Colfachs film Susanne! Hon var en riktig kändis, så visst passade det Nils Petter att få en vacker skådis vid sin sida. Men – med alla barnen och hemmet att sköta blev det inte så många filmroller under de kommande åren, däremot hade det Sundgrenska hemmet alltid öppen dörr för arbetskamrater och vänner. Med Susanne som värdinna.
”Vi levde ett ganska lugnt liv”, skriver Nils Petter i boken och berättar om somrarna på familjen Ulfsäters vackra sommarställe vid kusten strax söder om Västervik. Det var just under den tiden på året som jag fick en förfrågan av Nils Petter om jag kunde ordna en kräftkalas för ett TV:team från Kanada. De var på jakt efter den svenska folksjälen och hade tidigare haft kontakt med TV:s filmhistoriker Nils Petter Sundgren.
Eftersom mitt arbete på Svensk Damtidning handlade om både mat och kändisar passade det mig utmärkt att iscensätta en svensk kräftskiva för TV. Visst skulle det bli spännande. Jag hade god tid att planera – nu gällde det att verkligen visa upp vad Sverige går för. Ett önskemål var att bilden skulle vara lite familjär, gärna med någon äldre person vid bordet och att vi skulle visa hur man tog sin an kräftorna på bästa sätt. Jag inbjöd min pappa Erik till kalaset och bokade därtill in familjen; Sven, Bosse, Lasse, Lena och Klas.
Så började iscensättningen – kanske skulle en sprakande brasa i vår vita kakelugn vara bra att samlas runt med en fördrink. Några snygga vedträn kånkades in från vedboden och placerades prydligt på eldhärden. Och så måste vi ju också ha en dekorativ måne i taket- det blev Svennes jobb att klättra upp och fästa den på bästa sätt. Bordet dukades med kräftknivar vid tallrikarna, brutna linneservetter naturligtvis och så glas till dryckerna - snaps, öl, vatten. I köket förbereddes kräftorna och en härlig doft av krondill svepte genom rummet. Allt var klart – men vart tog TV:teamet vägen? Vi väntade och väntade, till slut bestämde pappa Erik - Nu sätter vi oss, okar inte vänta längre!
Sagt och gjort men vid första klon ringde det på dörren. Utanför stod fem lätt stressade personer fullastade med kameror och rekvisita. Det tog en bra stund innan allt var riggat för tagning. TV-gänget var också mycket avvaktande men bad oss fortsätta kräftkalaset. Pappa Erik tog ton och så blev det ”Helan går” och efter det blev det ”Halvan går” och lite till. Till slut var TV:gänget nöjda och då var pappa Erik riktigt på snusen. Jag misstänker att det var exakt vad de hade väntat på…
P.S. Jag fick aldrig se resultatet av filmningen men Nils Petter informerade mig om att det hela var OK. Så då så…D.S.