Grace, hon e grann hon, med sin glipa i mun där snuggan hänger tung. Går barfota, i en fransig klänning med sitt gråa hår i slingor över axlarna. Tar emot med bössan i hand när jag kommer ridande, säger; - Howdy Swede, c´mon in an´have a cup o´ black ´ith me!
I sin upproriska ungdom flydde hon hemlandet Österrike. Ville varken lyda Freud eller Hitler, säger hon och ler lite illmarigt. Hennes katter har nummer istället för namn. My nine lives kallar hon dem, och skriker hon - five! så svarar den - miao!
Hon har bott här ensam ända sen den gamla silvergruvan lades ner, saknar sina ol´time miners. De vilda festerna. Det ryktades att det var hon som fick den på fall. Hon frågar om jag trivs nere på ranchen, hur det är att jobba för Ole och de andra? Jag säger att jag trivs jättebra. Sliter som en hund, äter som en varg och sover som en klubbad oxe. Hon undrar också hur jag klarar kvällarna? Jag skriver dagbok, och brev. Får massor hemifrån, av kompisar som vill komma över och jobba på rancher. Pancho, som jag brukar möta uppe på vägen vid brevlådorna, säger att jag får mer brev än president Isenhower.
Men ”Ike” gillar jag inte alls, efter vad han sa om Sverige. Grace berättar om allt hon genom åren fått ta emot eftersom hon kom från samma land som galningen som satte världen i brand. Hon undrar om jag fått höra nåt speciellt om Sverige? Jo minsann, det har jag. Flera gånger. Pikar som , - You weren´t even in The War! Men då brukar jag säga att vi faktiskt har en världsmästare i tungviktsboxning.
Jag visar henne vykortet jag fått från min syster, då hon och hennes fästman var i Wien. Grace håller det länge i handen. Vänder på det, tittar på frimärket där det står REPUBLIK ÖSTERREICH. Hon är tyst så länge att jag tänker fråga om hon själv besökte den där Spanische Reitshule, som hästens främre hov pekar på? Men innan jag hinner säger hon: - Fancy hoss, ain´t it? But the rider, not my type of guy.
DEN SVENSKA SYNDEN
Redan i början av 1960-talet fick Sverige en rejäl knäpp på näsan av den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower - en knäpp som är kännbar än idag. Eisenhower ville misskreditera sina politiska motståndare genom att slå hål på den svenska modellen - ”The Middle Way” - där den kungliga familjen, en socialistisk regering och ett kapitalistiskt system arbetade sida vid sida. Bränsle till sitt tal fick han från en artikel i Time Magazine med titeln ”Sin and Sweden” av Joe David Brown. I artikeln utmålades Sverige som ett depraverat land, med låg moral och sexuell frigjordhet som fick de flesta amerikaner att blekna. Artikeln sammanföll med en serie lössläppta svenska filmer som utlöste en livlig debatt om den svenska synden. Eisenhower bättrade på nidbilden genom att på lösa grunder hävda att självmordstalen och fylleriet i Sverige växt lavinartat på bekostnad av ambitionsnivån och framåtandan.
Artikel, IHM Business School